Don't Let Them Put You Down!

flying without wings

2011-04-14T13:40:00.001-07:00

Det är tämligen fantastiskt hur en låt kan rispa så i huden, hur den sprider virus i kroppen på det mest obehagliga vis och hur hjärnverksamheten fiskar upp saker som jag inte trodde fanns kvar. Saker jag trodde dött i mitt eutrofierade huvud.

...för att du är fantastisk...

2011-01-05T11:22:00.000-08:00

Elin har missat en del sammankomster och tillställningar, av flera anledningar, ibland för att hon tillhör det fina folket som kommer lite sent och ibland bara för att Uppis är för långt bort. Under middagen igår, som vi faktiskt bara var 5 minuter sena till, föreslog Elin att vi vid senare tillfällen skulle prata mycket om just denna kväll, för att lixom väga upp gångerna då hon saknats. Vi funderade lite på vad som gjorde en middag till ett senare återkommande samtalsämne… Inte förrän jag och Elin stod vid busshållplatsen förstog jag vad kvällens starkaste minne skulle bestå av.

Jag och Elin är alltså på väg hem från en middag hos två vänner. Det är januari. Det är kallt. Marken täcks av en meter snö och det snöar ännu lite mer denna kväll. Jag kilar in i busskuren för att slippa undan vind och snö i ansiktet, tittar lite frågande på Elin som står utanför och ser tämligen lidande ut.

– Elin, ska du inte komma in och ställa dig här??
– Nä, det är ju skugga där, det är varmare här!

Att jag inte tänkte på det, ljuset från gatulampan måste vara väldigt värmande…

Fragment ur en förvirrad hjärna... och sent svar på tal

2010-12-21T15:28:00.001-08:00

Det känns så orimligt att något jobb skulle vara berättigat över 40 000 i månaden. Än mer att de som tjänar så ofantligt mycket pengar skulle helt oberört kunna konsumera för vart enda öre när människor omkring en inte har råd med hyra, inte kan unna sig något alls utöver det vanliga, är bostadslösa och svälter.

Vi lever i ett samhälle av tämligen obehaglig överkonsumtion som redan nu övertrasserar vår naturs tillgångar och en skattesänkning för människorna som konsumerar mest av alla känns inte som en acceptabel lösning och långt ifrån försvarbar. Jag vill leva i en värld där människor älskar varandra, där alla hjälps åt så gott de kan och där alla överlever. Jag menar inte att människor som kämpar, sliter och lyckas inte ska få ta del av sin förtjänst eller att människor som är födda lata ska glida runt på räkmackor med höga bidrag för att slippa kämpa. Men, alla är inte födda med läshuvud och andra förutsättningar som kan krävas för att gå en lång, svår utbildning. Alla vill inte ägna hela livet åt något som de inte brinner för. Någon måste städa för att överleva, en annan behövs på ålderdomshemmet som kan ta hand en när hösten faller på. Den vägen ska vi alla vandra. Hur sin sista tid i livet blir verkar inte vara värt att skatta för.

Jag kan köpa att det är vår konsumtion som får ekonomin att rulla men vad gör vi när våra naturtillgångar tagit slut, när klimatet tackar för sig, när kontinenter svälter för att vi överkonsumerar och slänger mer än hälften? Vi lever gott i Sverige och vi har all möjlighet att fördela det goda på ett mänskligare sätt men istället vill ni att vi ökar klyftorna. De som redan har de oförskämt bra ska ha det bättre, kunna glänsa i ännu en lyxig bil, prata i senaste modellen av Iphone, visa upp sig i svindyra kläder och bara spatsera runt och se liiiite finare och lite bättre ut än resten. Mycket vill ha mer!

Nattplugg

2010-12-14T16:09:00.000-08:00

Den mest effektiva och bästa pluggtiden alternativt en finare ursäkt för att få äta onyttigheter, dricka cola och kedjesnusa. (måste ju hålla mig vaken och fokuserad)

Sen kan man fråga sig om det är för pluggandets skull jag vill hålla mig vaken. En vän är snarare helt övertygad om att det istället handlar om att P3s maratonsändning inte är slut förrän om 5 dagar, och jag råkar ha skaffat mig ett djupt beroende av programmet.

Ur en annan vinkel

2010-12-14T16:01:00.000-08:00

"Sammanfattat har du lärt dig saker, träffat människor och tjänat pengar idag"

Jag skulle plugga hela dagen för att sedan jobba kväll, det var min enda plan. Jag började med att gå upp tiiiidigt för att komma igång, städade lite och fixade frukost till en vän, fastnade sedan framför radion med Musikhjälpen i P3, somnade på soffan lagom till att jag faktiskt skulle ta tag i pluggandet. Vaknade och fick besök av mamma, åt middag och åkte till jobbet. Ett par meningar och ord har jag dock mitt i natten lyckats åstadkomma i rapporten som ska vara inlämnad på fredag. Check

"leif - en nivå av fail"

2010-12-12T10:26:00.000-08:00

Det var egentligen inget nytt, jag har bara inte velat tro att det var sant eller förstått när detta skulle ha skett. En vän och kollega skvallrar om en annan, ger ett konkret bevis som jag några dagar senare kollar upp och får bekräftat. Annan gnäller på en tredje om för mycket surfande på arbetstid, tredje kollar upp annans surftid dagen innan och upptäcker tämligen fantastiska sidor annan har besökt samt hur länge på varje sida, på arbetstid. En vän och kollega och tredje skvallrar om detta. Jag får rysningar. En dag ganska långt efter dessa händelser står annan vid en viss avdelning med tidningar när annan egentligen ska gå hem. Jag är rakt på sak och frågar vad annan tittar efter. Annan svara inte och jag tar hand om kund. Samtidigt springer annan bakom mig med tidningar i handen och jag strax efter. Jag har en brådskande fundering i huvudet. Jag vänder till kassan när jag ser att toadörren är röd och kan inte sluta tänka på om annan gör det andra eller det tredje. Jag vill inte veta, egentligen…

Jag har stängt och fixat, ska bara kissa innan bussturen hem. Kommer att tänka på min teroi igen och kikar runt inne på toan efter tidningarna som försvann ur butiken. Blir otålig när jag inte hittar något, försöker sätta mig in i annans tankebanor och knäcker den direkt. Lagerhyllan och oh yes! Där ligger 2 modeblaskor och en annan. Annans toabesök var i väntan på frun. I really don’t wanna know about this! Annan leifade, helt klart!

2010-12-10T15:26:00.000-08:00

"Om jag visste du inte hade O, jag skulle ragga dig! Nu jag vet, ska vi ha dejt?"

"du ska kanske jobba på Djurö?!"

2010-12-09T14:45:00.000-08:00

Efter en och en halv månads lyxjobbande föll vissa väsentliga kunskaper bort...! Jag fick dessutom veta innan passet att jag på en uppgift var fellärd, jag ändrade genast till de rätta rutinerna MEN där föll något annat. Att göra saker i en annan ordning än vanligt har aldrig varit min grej så när jag nu valde att köra runt en byggnad åt motsatt håll än tidigare kaosade allt i huvudet. Plötsligt satt jag i bilen och funderade på vilken sida av vägen man egentligen kör på. Jag kom relativt snabbt på att det var högertrafik i landet där vi bor, men att jag trotsallt körde på vänster sida tog aningen längre tid att förstå. Faktiskt nästan hela vägen runt byggnaden.

Vid ett senare möte med chefen flög denna tankesmedja ur min mun och chefen ville genast omplacera mig till Djurö där jag inte kan köra bil!? Chefen är som tur var glömsk och har förhoppningsvis inte en tanke på en sådan ödslig ö imorgon.

hot-headed

2010-12-08T03:26:00.000-08:00

På väg till trumlektion.. Den börjar om 15 min, tror jag.

M - I drive you with my bicycle!
Me - You know it's not legal?!
M - Fuck the police, i'm the KING!

10 meter senare dyker en pikébuss upp runt hörnet om polishuset. Två griniga poliser plockar in oss i bussen och ger oss varsin bot på 500kr var. Jag går till trumlektionen. Den börjar ändå inte förrän om en timme. Jag betalar båda böterna, M har ju inga pengar.

Echo Chamber

2010-12-07T15:13:00.000-08:00

Echo.
Echo.
Echo.
Från husis till knarkarkvart.
Jag går i rätt riktning, oh yes i do!
What happened?
Jag tokjobbar ett år, aldrig varit så trött och så sugen på att dra tillbaka till paradiset och när det väl börjar bli dags så älskar jag snö.
Jag tappar reslusten, kanske tillfälligt, hinner hur som helst hyra ut min lägenhet till april.
Helt plötsligt sitter jag med ännu en lägenhet.
En på 63.5kvm, helt sanslöst stor, utan en enda möbel.

Goda steg mot hippi

2010-08-22T18:18:00.000-07:00

Det finaste med att bo i husvagn är att jag inte kan göra så mycket. När jag är ledig en stund så kan jag inte annat än att sitta. Jag lyssnar på musik på larvig volym, löser lite suduku som moster lämnat efter sig, tittar på någon film jag redan sett eller läser några sidor tills jag sover. Lyckligast är jag när jag vaknar av regnets smatter på taket och förtältet. Då vet jag att jag kan kura ihop mig i mitt varma täcke och slumra till igen, då vet jag att stranden är folktom och kiosken står öde men bästa av allt så växer svamparna som svamp.

Mormor tog med mig ut i svampskogen, hon ville visa mig hennes hemliga ställen innan hon kolar av. Mormor kan sin svamp. Mormor vet precis när det är dags att ta på sig svampögonen och ge sig ut. Hon vet också hur man fintar bort svamptjuvar. Trots att de säger på tv att svampen kommer sent i år hade jag och mormor hittat svamp inom en kvart.

Sambo

2010-08-22T18:15:00.001-07:00

I den mest påträngande sommarhettan fick jag sällskap i husvagnen, x antal hundra myror valde att flytta in med just mig och med panik ringde jag mormor och bad om hjälp. Mormor svarade med lugn och sansad röst att det är ingen fara, stryk bara lite äkta ättika där myrorna håller hus så blir det bra. Jag följde hennes råd och gick till jobbet. Eftersom mormor och muffa kommer hit på dagarna har jag inte hjärta att lämna husvagnen i det kaos som jag lyckas åstadkomma på bara ett fåtal minuters vistelse hemma utan har satt i rutin att städa varje gång jag går hemifrån. Denna morgon hade jag slängt in mina prylar i skåpen och väldigt halvhjärtat städat undan det värsta, jag slängde exempelvis min fuktiga handduk på golvet i garderoben och stängde dörren. Två dagar senare när jag kikar in i garderoben upptäcker jag ett slags gråvitt pulver som täcker hela handduken. Pulvret är inget okänt fenomen, det ligger sådant på spisen varje dag och mormor har sagt att det kommer från myrorna men när jag såg mängden i garderoben blev jag orolig på riktigt. Jag var helt hundra på att det inte längre var oskyldiga svartmyror som var mina sambos utan att det tveklöst var termiter. Termiter som ledsnat på mitt ättikastrykande och som hade beslutat sig för att äta upp mitt hem. Jag tänkte att nu blir jag hemlös på riktigt och det sista jag vill är att oroa min stackars mormor så jag fick numret till Anticimex av en vän och ringde. Det är många som ringer just nu och vi gör allt för att besvara ditt samtal så fort vi kan. Du har plats 4 2 i kön.

Jag hade varken tid eller tålamod att hålla ut den kötiden, mitt hem höll ju på att försvinna för guds skull. Jag dammsög som en tok, testade alla möjliga slags myrmedel och kusin var ute och byggde specialmunstycken till dammsugaren för att kunna komma åt dem jävlarna som gömde sig under lysröret. Moster fick ringa Anticimex i norrland, deras köer var i alla fall korta. Deras ända råd var dock att dammsuga… När invasionsnyheten nådde mormor svarade hon sorgset ”jag har bara väntat på att du ska ringa, det händer varje år. Vänta bara tills de blir flygmyror istället, då är det inte roligt alls”

Jag passade på att njuta av svartmyrorna och i själva verket var de ganska trevliga. De anpassade sig efter min dygnsrytm och kröp inte fram förrän jag hunnit vakna till liv och hade ett par minuter på mig att dammsuga. Mormor och morfar införskaffade också ett Radarspray som myrorna var tämligen glada åt. De flydde fort men till ett annat ställe och jag tänkte än en gång att husvagn är ganska nice, det finns inte så många hörnor på 9 kvadrat. Så när varje hörna var sprayad ville de inte längre vara mina sambos. hej myra!

2010-07-20T10:25:00.000-07:00

Jag trodde nog att jag skulle nå en punkt då jag saknar ett eget badrum, rinnande vatten, ett kök och en riktig säng. Att jag en dag skulle vakna upp och känna att fan vad jobbigt det börjar bli att leva på 9 kvadrat ute i skogen med bara en 100 del av alla mina prylar… men den dagen har ännu inte kommit. Jag vaknar av 27 graders värme och sol i ögonen, öppnar dörren till förtältet och blir kysst av en tropisk hetta. Tar mig ut ur tältet och andas ren, frisk sommarluft och rafsar åt mig en nyrökt abborre i kylen och tar till frukost. Det är livet på en pinne. Mormor och Muffa skrotar runt i trädgården, kusin kommer och torterar odjur och grillar marsmallows som vi lindar in jordgubbar i, jag dricker vin på bryggan med grannen och vinglar upp för backen och somnar gott.

6/7 -10

2010-07-18T14:12:00.001-07:00

Hur går det i husvagnen egentligen? Frågar människor hela tiden och så ser de sådär medlidande och sorgsna ut. Var och varannan erbjuder mig dessutom att få sova över ibland, vilket i och för sig är gulligt men jag svarar glatt – det är bra, det är mysigt och snart flyttar kusin ut också! Jag trivs fint och jag känner att jag blir en mer och mer lugn och harmonisk människa trots alla timmar som jag spenderar på jobben. Jag har ingen tv eller Internet och det är fantastiskt skönt!

Första dagarna...

2010-06-07T04:43:00.001-07:00

Folk som hjälpt mig att flytta tidigare har en tendens att gnälla ganska rejält över mina prylsamlingar och oförmåga att slänga saker som helt uppenbart är obrukbara. Det tar liksom bara emot att slänga, det ligger nog i de finska generna med en moster som sparat allt sedan tonåren, en annan moster som råkar jobba på ett fastighetsbolag och har tillgång till x antal källarutrymmen som utan minsta problem lyckats fyllas. En mamma som släpar hem allt som kommer i hennes väg med kommentarer som ”det kan alltid vara bra att ha” eller ”den här är ju värd massa pengar”. Mina trippar till Afrika skulle kunna tänkas stå för en del av mitt sparbeteende också, där spar man ju på allt, men till skillnad från mig så använder afrikanerna sina prylar, det lagas och fixas. Jag låter de stå och tänker ”någon gång ska jag fixa…”

Att packa är egentligen ingen stor grej längre, visst det är inte särskilt lustigt, inte på något sätt faktiskt men jag har fått rutin. Ja eller rutin och rutin, jag slänger ner allt i lådor och sorterar senare, när allt ska packas upp igen. Denna gång var dock desto knepigare. Att flytta till husvagn kräver en himla massa prioriteringar när jag plötsligt ska bo på 8 kvadrat istället för 36 välfyllda. Jag ska nu klara mig på en Ikea-påse med kläder i 7 månader, med 12 ynka cd-skivor och ett fåtal väl utvalda bra-att-ha-prylar. Resten fick åka ner i lådor och placeras i det minimala källarförrådet och på Djurö. Allt detta prioriterande och diskuterande med mig själv tog så väldans mycket energi att jag i slutändan inte orkade organisera mina lådor alls. Spritpennan som låg lättillgängligt på bordet fick ligga… Det finns inte en enda låda där det står vad den innehåller och jag fasar redan för dagen då jag kommer på att jag saknar något. Jag kommer svära så att farmor blir mörkrädd. Förlåt! Trots att jag inte hade med mig mer än vad som rymdes i mammas bubbla blev det ett pussel av dess like att få in allt i husvagnen utan att skapa ett totalkaos. Ett pussel som jag ännu inte löst. Jag som alltid varit grym på pussel!

Ett liv på stillastående hjul…

2010-06-07T04:42:00.000-07:00

Jag har minst fyra månader framför mig i en husvagn och det har varit lätt att tro att det skulle kunna bli myspys och enkelt. Jag har längtat lite, lite extra av människors reaktioner på mitt infall och sätt att spara pengar och tid på. De kommande månaderna ska spenderas i mormors husvagn mitt ute i skogen med 30 minuters promenad från kommunikationer och affärer. Här hörs inte mer än fågelkvitter och det kan ju helt klart låta som ett paradis.

2010-06-07T04:41:00.000-07:00

när den tänkta kämpar-bloggen går över till ett liv i en husvagn

Vad ska det bli av mig?

2010-04-11T13:34:00.000-07:00

Ibland blir jag tämligen övertygad om att jag är en potentiell stalker. Det känns lite oroväckande. Och lustigt. En vän tipsade om en blogg, skriven av en tjej som jobbar på Vurma. Precis som jag. Jag har aldrig träffat henne. Hon vet inte att jag existerar. Men efter att ha streckläst tre av hennes bloggar de senaste två dagarna, vill jag tro att jag kan henne utan och innan. Jag längtar verkligen efter att få träffa henne! Idag hittade jag en fjärde, hon skriver otroligt mycket, vilket är bra nu när jag blivit stalker och bara törstar efter mer. Den sista jag hittade är dessutom den hon skriver på för tillfället. Jag känner att jag kommer ikapp!

Idag var ju ute med min afrikavän och jagade sopphak. Stockholm är verkligen kassa på soppa alternativt att jag och Beis är fantastiskt vilsna och inte har en aning om var soppan kan tänkas kokas. Vi beslutade oss i alla fall för att bryta vår standard och att ses vid Fridhemsplan istället för Björns Trädgård, i hopp om att öka våra soppchanser. Jag vet inte om det var medvetet som jag styrde våra steg mot Vurma Polhem, där det ju faktiskt varje dag kokas soppa eller om det var en omedveten nyfikenhet att få se mitt stalkerobjekt IRL. Jag blir lite rädd av mig själv. Vurma var hur som helst proppfullt och jag hann bara se ryggen av en tjej som kanske, kanske skulle ha kunnat vara hon…

tämligen less

2010-04-10T16:03:00.000-07:00

Efter psykbryt kommer solsken… eller? Det kan hur som helst inte bli värre, vilket är en jäkla tur. Jag blev så satan trött av att vara så grinig och efter att ha legat i soffan och stirrat på träden som börjar få knoppar och blad så somnade jag en stund. Jag var fortfarande på kasst humör när jag vaknade men bestämde mig för att gå och hyra en film. Ensam. Lustigt nog valde jag tillslut Tillsammans är man mindre ensam och tänkte att jag kan i alla fall låtsas inför videokillen att jag inte skulle se den ensam. Sen tänkte jag, jag har grinat så att ögonen är svullna, jag är osminkad och bär mössa för att dölja min kaosiga frisyr att jag alltid kan antas vara sjuk. Det är ju lördag.

Efter en hel dag i soffan kan jag ändå känna att jag uträttat en del. Jag har kompletterat mitt CV, utarbetat en plan för mitt kommande liv, anmält mig till Genusvetenskap och någon miljökurs på högskolan, sökt jobb på Hurtigruten, igen, och värst av allt, tröstbeställt fler skivor. Jag blev gladare men jag misstänker att jag blir mindre glad när fakturan kommer. Jag måste dessutom se till att komma på en ny lösning för alla skivor. Mina ställ är redan proppade. Men åh så fina dom är!

2010-04-10T05:07:00.000-07:00

När allt går ut på att jaga. Då har jag tröttnat på mig själv.
När allt handlar om sekunder av bekräftelse. Då orkar jag inte mer.
När världen stannar upp av beröring. Då frågar jag mig hur jag överlevt tidigare.
När tårarna rinner för att solen skiner. Då vill jag veta hur långt allt har gått.

Jag brukar göra bort mig men...

2010-03-19T16:24:00.000-07:00

Med näsan i boken, lite för nära enligt optikern om jag inte vill ha glasögon, njöt jag för en gångs skull av den långa bussresan från jobbet. En ostörd stund med en fantastisk bok, en flaska rött i väskan, äntligen fredag OCH sovmorgon imorn! Bussen blev fort fylld av partysugna ungdomar så för att minimera störningsmomenten i min läsning tog jag därmed väskan i knät redan från början.

Jag var så inne i berättelsen och hoppades för allt i världen att ingen jag kände skulle kliva på. Jag var så inne att jag inte reflekterade över hur min väska kunde kännas så kall mot min trötta kropp. Inte förrän bussen kommit ut på motorvägen och jag visste med säkerhet att ingen skulle sätta sig på det tomma sätet bredvid, slet jag mig från boken en sekund för att ställa bort väskan och känna efter om det kunde vara vinflarran som blivit så kall i väntan på bussen. I samma stund som jag lyfte upp väskan kände jag hur det rann till mellan benen och jag tänkte att inte har jag väl gjort bort mig som KK och kissat på mig? Jag kände att hela kjolen var dyngsur, la märke till att väskan var genomblöt och att jag hade kiss på handen. Hann få panik innan jag hann tänka på att det eventuellt kunde vara min kära flaska rött som gått till spillo. Jag som sett fram emot att pimpla vin i ensamhet och sänka skepp hela kvällen. Vad skulle jag nu göra? Med skräck i blicken rafsade jag runt i väskan, kände på flaskan som ju till min glädje kändes full och hel men som till min fasa gjorde att jag ännu en gång funderade på om jag faktiskt hade kissat på mig. Men jag kunde inte minnas att jag känt mig kissnödig innan.

Ibland undrar jag vad som egentligen försiggår i mitt huvud. Vad gör aktiviteten så speedad när jag är så trött, vad går den på? Efter ännu någon sekund fann jag vattenflaskan som helt uppenbarligen inte var stängd. Jag pustade ut, såg mig omkring på bussen för att försäkra mig om att ingen lagt notis om mitt lilla virrvarr. Inga konstiga, förundrade blickar var riktade mot mig, tack och lov.

Men hur fan skulle en dyngsur kjol hinna torka innan bussen nått sin slutstation?! Varför kunde inte resvägen från jobbet vara dubbelt så lång? Varför smälte snön så fort och tog ifrån mig sl-kaoset med försenade bussar?

fortsätt... bara fortsätt

2010-03-01T13:16:00.000-08:00

Ge inte upp, fina du
inte än.
Jag vet att du kan andas in mer av världen,
jag vet att du har mer att ge.

Inför hela världens åsyn
skall du besluta dig...
Går du i ringen?
Ingen lättfärdig träder i ringen.
Gudarna kommo för att hämta dig -
du gick åt sidan,
det var ej din stund.
När stunden kommer,
då ger du hjärtat ur ditt bröst -
du fattar sakta händerna i ringen.

Ringen - Edith Södergren

Vi har Skipbo kvar,
husvagn att rusta för ännu en sommar,
vi har middagar med M,
vi har backhoppning & Glamour kvar,
du har suduku & böcker kvar att ta rätt på.
Det är för tidigt!

Du har knappt kör din racerrullis,
du hör ju vad jag säger nu,
du måste ju lyssna lite först.
Inte nu

Sippra med stil...

2010-02-07T12:48:00.000-08:00

Efter att ha läst en, för mig okänd människas, blogg fick jag omedvetet upp ögonen för lyxalkisfenomenet & plötsligt kunde jag se tjusningen i det hela. När jag gör en noggrannare eftertanke slår dig mig att det kanske även har att göra med att jag har fått en alldeles egen lyxalkis till inneboende. Det jag hur som helst beskådade här om dagen var en ensam man sittandes vid busshållplatsen i närheten av där jag bor. Det som bör nämnas är att det är en hållplats där det i princip aldrig går några bussar, åtminstone aldrig när jag vill åka. Den dagen var en sådan dag då jag kände mig tämligen sliten för att orka ta en 10 minuters promenad som det krävs av mig för att ta mig hem. Jag satte därmed kurs mot bussturlistan men hejdades av mannen som satt med huvudet i perfekt höjd att dölja listan. Jag övervägde en halv sekund att be honom flytta sig aningen men avböjde & hann då istället observera hur en äkta lyxalkis sköter sitt. Mannen såg proper ut, hade stil, var diskret & såg vid första anblick ut att just vänta på en av de ickegåendebussarna. Men! Ur fickan drar han upp ett sugrör, ett sådant som mycket väl skulle kunna komma ifrån Willys, rakt, genomskinligt, enkelt & i bästa fall ett av de få som det inte är hål i. Sipprandet blir betydligt mindre frustrerande med ett helt, I know! Det är just sugröret som gjorde att mannen urskiljde sig från den generella alkisen. Alla vet ju att till & med vatten känns lite lyxigare, lite finare, lite roligare & betydligt godare. Även om spriten som fanns gömd i väskan i själva verket skulle ha kunnat vara en Explorer och inte en Jack Daniels. Luxury, like a vegetarian! (Thanks Harry Boy)

Drottningen av Cava,
är en väldigt god vän till mig, hon gillar kaffe men inte te… Cava älskar hon mer än allt annat! En dag på tunnelbanan hem blev jag, från intet, tillfrågad om vi inte skulle flytta till Spanien istället. Anledningen till detta samtalsämne kan bero på att gröna linjen har väääligt många hållplatser innan Abbe, många fler än vad man kan tro. Det finns alltså gott om tid för eftertanke och funderande.

Jag – Varför just Spanien, jag kan inte spanska, jag vill till Afrika eller Berlin!?
E – …(viss oväsentlig svar-på-tal-konversation reducerad) Jag vill dricka Cava!
Jag – Men jag vill till Berlin och dricka Sangria för 17kr (eller hur lite den nu kostade)
E – Men ditt pucko (typ) Sangria kommer ju från Spanien…

<3

2009-10-14T08:40:00.000-07:00

Vad fan gör jag i den här lägenheten, det luktar inte hem. Det luktar någon annans liv. Jag vaknar upp och sitter instängd i en lägenhet långt ifrån verkligheten, eller fantasin, jag vet inte längre. Det gick så fort, jag tror min bubbla sprack. Oannonserat och med sådan kraft att jag föll ihop. Plötsligt vet jag inte längre vem jag är, vad jag gör eller var jag hör hemma. Mina vänner som jag vuxit upp med känns som främlingar. De vet inget om mig, jag vet inget om dem. När hände allt detta? Hur länge har jag inte delat min värld med dem?

Jag lever i exil. Jag flyr för att slippa bli påmind om det andra livet, livet som jag inte lever. Som jag inte klarar av att leva. Jag planerar en tillbakaspolning som gör det möjligt för mig att ta tillbaka det jag en dag förlorade. Också det gick fort. För fort för att hinna förstå. Jag vill rätta till det som gick fel och plåstra ihop och fortsätta det planerade, rätta livet.

Kaoset omkring mig yr, jag blundar, flyr och fantiserar. Det hjälper en stund men inte långvarigt. Det slår mig att jag inte längre vet hur länge jag fantiserat. Kan jag skilja på vad som är verkligt eller ej? Det finns stunder då jag är lycklig men är det lycka för att jag lyckats slå bort verkligheten eller för att jag trivs i en liten del av den påtagliga världen? Så länge jag är upptagen lurar jag mig själv, då hinner jag inte se att jag hittar på.

Jag hann vänja mig, hann bo in mig, precis. Nu faller jag igen, fort och hårt. För fort för att hinna ta emot mig. Allt kommer alltid på en och samma gång. Nya och gamla sorger är omöjliga att sortera ut bland tårarna, smärtan är diffus, ogreppbar. Apatin har tagit över. Jag styr inte båten själv längre. Har jag någonsin lyckats göra det?

Människor försvinner alltid.
Människor sviker alltid.
Du,
jag,
alla!

Ödesatt

2009-10-08T21:45:00.000-07:00

Jag är ödesatt, ofrivilligt så klart.
Jag är förvirrad, ensam & lost
Känner ingen. Vill inte lära känna.
Olärd men också utan direkt stöd
Bästa stödet finns där jag hör hemma,
inte här. Verkligen inte här.

Jag är ödesatt, det sista jag ville.
Jag önskar mig värme,
men kräsen som jag är godtas bara en.
Men det är bråttom, jag skakar.

Jag är ödesatt, och tjurar
Ska lära mig säga nej, det är inte värt det.
Jag är yr,
blicken vacklar, jag vacklar.
och skäms.
Jag känner ingen.

Jag är ödesatt och vill hem.
Låt mig iaf få sova en stund,
men ryck inte min tryggaste vrå.
Låt mig stanna.

Jag är ju ödesatt

2009-10-02T15:54:00.000-07:00

http://www.youtube.com/watch?v=tQetX8NaHrg

har alltid trott att youtube var till för att kunna skratta åt andra... inte åt mig själv :S

2009-09-29T13:07:00.000-07:00

Kan vi inte bara gå bredvid varandra och låtsas att du inte är så mycket vackrare än jag? Du gör mig nervös. Jag vill ha lite av din värme. For real <3

Don't Let Them Put Ya Down...

2009-09-14T19:05:00.000-07:00

kriga, stå emot och inte låta sig luras.
jag har makten, jag ska behålla makten. jag har rätt.

aldrig ge upp. inte visa rädsla. torpeder och inslaget pannben - du vågar aldrig. du är gapig men också full. du är rädd men nykter. jag är i säkert förvar. det tror jag. du inser snart. i bästa fall. jag har rätt. ge upp

Kära förändring...

2009-08-28T08:30:00.000-07:00

Här är du inte välkommen. Fantasin flödade när jag motstridigt började packa upp i nya lyan. In i det längsta placerades mina tusen och en saker ut på exakt samma plats som i min älskade och före detta lägenhet. Men jag vill inte tro att det var bristen på fantasi som förorsakade detta, kanske aningens trista, beteende utan att det var rädslan för förändring som tog övertaget. Möbleringen har dock orsakat en del förvirring och irritation då jag nu mer blir så illa tvungen att fundera varje morgon på vart jag egentligen har hamnat. Det är ingen toppenstart på dagen, det kan jag lova. Jag blev också tvungen att ta till svordomar när mina skivor skulle packas upp i cd-ställen, plötsligt kom jag inte ihåg hur jag tidigare har haft dom sorterade.

Jag kan gå!

2009-08-10T10:16:00.000-07:00

På några sekunder passerade hela mitt kommande liv i revy. Det var inte längre en självklarhet att kunna röra på sig. Skulle jag någonsin kunna dansa mer? Hur skulle jag kunna tjäna pengar? Ville jag fortsätta leva? I samma stund som andan gick ur mig, kom förtvivlan om att behöva leva vidare. Plötsligt fanns det inget som kändes meningsfullt. Inte mer än Elins kärlek som var det ända som lyckades tränga igenom och nå min själ.

Han var starkare än vad han trodde. Jag var svagare än vad jag trodde. Jag ville rädda Elin från hans starka grepp. Jag skulle vinna brottningsmatchen. Jag förlorade. Det gick fort. Jag blev kastad, likt en vante, i gräsmattan. Jag var tydligen vig. Speciellt i ryggen. Jag kan forma ryggen till bokstaven U. Jag ska skriva det i min nästa jobbansökan

Efter 2 besök på akuten fick jag mitt liv tillbaka. Jag hade inte förlorat rörelseförmågan, kroppsdelar eller livsglädjen. Jag hade pajjat en muskel i axeln som gjorde att jag inte kunde lyfta armen, min rygg var mörbultad och redo att läggas på grillen. Jag njuter för varje steg jag kan ta!

Den sista dagen att se fram emot.

2009-08-03T01:57:00.000-07:00

Jag har längtat efter en dag som denna. Just den här dagen är den som fått mig att orka ta mig upp på mornarna de senaste 4 veckorna. Dagen då jag äntligen skulle få sova ut efter nästan 2 månaders sömnbrist. Men 7.30 ville kroppen inte sova mer, jag har blivit arbetsskadad. 10.50 har jag ledsnat på att inte ha något planerat inför dagen, jag är rastlös, besviken på att jag inte bara kan sitta och njuta. Jag har fortfarande hela dagen framför mig men jag har inte ork eller lust att göra något åt min rastlöshet. Livet känns tomt. Jag läser mail från min tyska hyresvärd och längtar tillbaka. Jag tittar igenom bilder från Senegal och Norrbyskär och längtar tillbaka. Jag har plötsligt inget att se fram emot. Om en vecka har jag omtenta, om två veckor börjar skolan igen och jag vill inte. Jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag vill fly men jag har levt för dagen alldeles för länge att jag inte har några reserver kvar att utnyttja för en sådan flykt. Jag tror så starkt på att jag ska vinna miljoner på triss att jag inte längre oroar mig för hur jag ska klara 22 dagar på 500kr. Problemet är bara att mina undersöknings-trisslotter aldrig verkar dimpa ner i brevlådan.

Ibland har jag tur, ibland inte

2009-06-01T12:31:00.000-07:00

Jag fick för mig att Staffan behövde åka till Falun, så när tiden kom ifatt honom och han tvingades lämna 20+ åldern, fick han en kryptisk lapp om ett äventyr 4 månader senare. Med några öl och en påse godis satt vi alltså på tåget, Staffan fortfarande ganska ovetande och jag lagom ivrig. Väl i Falun spatserade vi till närmsta parkbänk med solläge för att slurka dem sista ölen innan vår riktiga jakt på stället började. Falun är litet. Falun är tämligen dött. Falun har ett ställe med drag i, enligt pratsam kvinna på tåget. Men Harrys är inte bara det ända stället utan det mest hemliga också. Efter att ha vandrat samma gata fram och tillbaka ett visst antal gånger fick vi äntligen syn på i alla fall ställets lastkaj och därefter nådde snilleblixten oss. Vi måste helt enkelt vara på fel gata!
På Harrys intogs en god middag och fina öl innan vi parkerade oss längst fram vid scenen som vanligt. Att stå längst fram och få vara några ynka centimeter ifrån ledsångaren gör att vem som helst återgår till ett obehagligt fjortistillstånd. Även jag, mogna jag, blev alltså 14 år när ögonkontakt skapades. Som 14 åring vet alla att blicken flackar, en rodnad drar sig över ansiktet samtidigt som det är fullkomligt omöjligt att sluta le. Av den sed som gäller bör man berömma och tacka efter en fin spelning men som äkta fjortis är en sådan handling fruktansvärt pirrigt. Men med mogna Staffan i ryggen så får jag ur mig "Grym spelning!" var på sångaren Mattias tackar och frågar om det var första gången. Första gången som jag blev kär, tänker jag men svarar "Näe, fjärde. Vi har åkt från Stockholm för er skull, vårt tåg hem går 3.32." Han är då ganska snabb med att tala om att vi nog måste vara lite galna men bjuder in oss på efterfest på kanske finaste sviten. Jag, Staffan och självaste Rootvälta på hotellets minsta rum, med lite rosévin i handen. Ibland har jag väldans tur!

Jag kan leka att jag är någon annan

2009-05-18T03:17:00.000-07:00

Jag kan dra på mig den döda rocken, behålla känslan av att jag är någon som nästan ingen känner igen. Jag kan vara ingen en stund, som ett glas vatten. Slinker mest bara förbi utan smak och konsistens. Jag kan svara på tilltal, uppföra mig och dra en vit lögn om stunden kräver. Jag kan vara upptagen, stressad och borta. Det kan jag nog.

20 dagar kan jag vara tyst.
10 dagar kan jag vara utan snus.

365 saker i mig

2009-05-11T04:35:00.000-07:00

Jag har alltid varit en fantastisk tidsoptimist, sagolikt stressad och oerhört bra på att planera in saker som jag egentligen inte har lust med. Jag har länge levt utefter mina listor i hopp om att hinna bocka av allt varje vecka, månad, år. Allt som oftast tvingas jag dock lova mig själv att ”på måndag… då ska jag förändra det ena och det andra, skärpa mig och bli en bättre människa!”

När jag jobbade visste jag precis vad jag ville göra med mitt liv, jag hade en plan. Den planen handlade först och främst om att plugga till sjuksköterska på Röda Korset, ingen annan linje eller skola var egentligen aktuell. När jag nu pluggar har min värld och plan förvandlats till ett tiotal andra planer, drömmar och viljor. Jag vill allt på en gång! Den ursprungliga har nästintill suddats ut helt. Vad hände? Jag oroar mig för att jag inte längre riktigt är på det klara med vem jag faktiskt är eller vill vara.

# 1 Åka till Berlin & bo i skönt kollektiv
# 2 Bli grym på tyska
# 3 Åka på festivaler, se alla band!
# 4 Bli kär (i en tysk)
# 5 Dansa en himla massa
# 6 Stanna i Västafrika en hel vinter
# 7 Volontära i Afrika
# 8 Surfa i Biarritz
# 9 Surfa och träffa Beis i San Diego
# 10 Ta mig igenom Sjuksköterskeprogrammet för att gå psykologiinriktningen
# 11 Rensa fisk i Norge och få upp min ekonomi på fötter igen
# 12 Besvara massa panelundersökningar för att få många trisslotter hemskickat och öka min chans att vinna en hyfsad pension till mams.
# 13 Bli Miljö- & Hälsoskydd
# 14 Engagera mig mer i saker som är betydelsefulla för mig
# 15 Våga mer
# 16 Ha en lite mer helhjärtad konsumtionsfri månad
# 17 Öppna ett tehus
# 18 Sprida kärlek
# 19 Flytta in i Altesbackhausberlin
# 20 Lära mig spela djembe
# 21 Lära mig spela gitarr
# 22 Bli turistguide på Vasa Museet för alla tyskar
# 23 Bli en riktig vegetarian
# 24 Bli en duktig konsument
# 25 Jobba, dra, jobba, dra…
# 26 Säsonga i fjällen
# 27 Gifta mig med Erlend Loe
# 28 Hitta mer tid
# 29 Åka Vasaloppet
# 30 Cykla till Barcelona
# 31 Skaffa en kolonilott
# 32 Återuppbygga Soteria
# 33 Leva ett enkelt, lugnt liv.

2009-05-08T16:09:00.001-07:00

http://www.youtube.com/watch?v=i2I0UHcrWoo

Dag 7

2009-05-07T12:21:00.001-07:00

Okej, det går bättre. Eller det känns bättre. Ett par undantag har dock begåtts.
1. Bakning med saker som redan finns i skåpet bedömde jag som godkänt eller ett något tveksamt godkänt. Kanske behövde jag inte socker för att överleva och visst är bak lite lyxigt men för att ta övertaget om jag-måste-ha-snus-nu-begäret så var det ett nödvändigt undantag.
2. Dag 3, som ju nog också varit den värsta dagen hittills, slutade med att jag åt upp lite godis som jag hade köpt i april men inte ätit upp för att det var så äckligt. Det var godare i kris!
3. Begravningsfika. Där finns ingen annan ursäkt än att jag inte kunde motstå. Förlåt!

Jag trodde hon skulle dö, hon såg döende ut, men var det av saknad, skam, ångest eller någon hemlighet? Han höll sig dock kall och hård, men nervositeten kunde han inte hålla inom sig, händerna ville inte ligga still. Var det stress över vad han hade sett men inte gjort något åt? Var det oro över att någon skulle få veta att allt gått snett? Och du då, dig kände jag knappt igen. Du var inte full, du var nog nykter. Men du verkade hög på något. Hög av skräck kanske, som du försökte dölja med konstlade skratt, hispiga ryggklappskramar och en undvikande blick. Men dina tårfyllda ögon hann jag se men du hade sprungit vidare innan jag hann tala om för dig att det är ok att gråta, att vara ledsen, att visa sin saknad och rädsla. Jag hoppas mosters ord klingar i dina öron. Men DU, du vilar nog gott. Jag skulle ha tagit med mig en guldpeng och klistrat med superlim på din låda och låta dig påminnas om hur du njöt av att se hur jag och bror, varannan helg, kämpade för att få loss din tia på gångplattan. Hur kan den fortfarande sitta där, minst 10 år senare?

Dag 3

2009-05-03T05:13:00.000-07:00

Jag har klarat 2 ½ dag som konsumtionsfri med undantag för en gratismuffin som ändå skulle ha slängts om jag inte hade ätit upp den. Jag har kommit på mig själv med att sitta och förhandla med mitt samvete. Det finns för tillfället två förslag:

1. Jag lovar att kämpa hela månaden ut om jag bara kan få ha snus som undantag.
2. Jag lovar att kämpa hela månaden ut om jag bara kan få ha lite godis ibland som undantag.

Mitt i förhandlingarna brukar jag dock inse att om jag skulle lyckas få igenom ett av förslagen så kan jag faktiskt lika väl lägga ner allt.

Jag har glömt varför jag plågar mig själv, det känns inte meningsfullt längre....

Dag 1

2009-05-01T00:13:00.000-07:00

Tanke nummer:
1. Snus
2. Ge mig en sista snus, snälla.
3. Jag måste ha en snus nu!
...

151. För fan, ge hit en nu!

Tick-tack...

2009-04-30T12:11:00.000-07:00

2 timmar och 47 minuter kvar. Vad ger jag mig in på? I flera veckor har jag pratat om den konsumtionsfria månaden. Jag har laddat, längtat, varnat för att jag inte kommer att kunna medverka på saker och ting som kostar, påstått att jag ska sluta snusa & sluta äta godis. Ingen tror mig, ingen uppmuntrar och stöttar mig och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare haft psyke nog att klara liknande löften. Folk på jobbet är övertygade om att jag faller på dag 1, absolut senast dag 2.

Min konsumtionsfria maj är dock 28 dagar och jag ska klara från dag 1 till 28!

Jag har haft en ”bra” sista konumtionstid… Jag är tokförkyld, tokfattig men kände att jag ändå behövde köpa två sista skivor och gå på en sista spelning. Det var helt klart värt det! Jag är osäker på om det var förkylningen, sömnbristen eller om jag faktiskt lider av någon slags sifferdyslexi som igår fick mig att ställa väckarklockan på 5.45 när jag hade planerat med sl.se att jag skulle ta 5.39 bussen till jobbet. Jag är i alla fall helt säker på att det var sömnbristen som fick mig att snooza en kvart och det var precis i steget in i duschen som jag fick för mig att min klocka just hade visat 6.01. I den panik som infann sig i mig med vetskapen om att jag hade 9 minuter på mig att duscha, klä på mig, äta, koka couscous till matlådan, fixa mitt trassel till hår, borsta tänderna och gå till bussen (15min), åka buss (nacka trafikplats-mölnvik, 20-40min) höll jag på att ringa efter en taxi, men jag kan inget taxinummer och datorn skulle jag aldrig hinna starta för att googla, samtidigt som jag insåg att jag inte har pengar till att betala den resan. Nästa briljanta tanke som slog mig var att ringa mamma, mamma är ju alltid rätt person att ringa i knipa men en halv sekund senare med lite oväntad snabb huvudräkning insåg jag att jag skulle bli ännu senare om mamma skulle vakna, klä på sig, köra från Djurö till Nacka, för att skjutsa mig till Mölnvik. Jag var just i stånd att ge upp och ringa till chefen och sjukanmäla mig när jag kom att tänka på min kära lilla moster som bor i huset bredvid. Kan vara en av världens snabbaste moster. Mindre än 5 minuter senare satt vi i bilen, oätna, oduschade, ostylade men med nyborstade tänder och kläder på, på väg till jobbet och 6.25 flämtar jag iväg till min kassa som står helt obemannad med en vilsen stackars fakturakund snällt väntande på att få göra rätt för sig. Den kaotiska morgonen ledde till ett nödvändigt frallaköp på jordens dyraste fik, en donkenlunch, kedjesnusande och småätande på godis men hela tiden med en glädje inom mig för den kvalitetstid jag vunnit med älskade moster en omänskligt tidig morgon.

21a igen..

2009-04-21T04:48:00.001-07:00

Jag hör klockorna slå, det gör jag ofta nu mer. Att bara vara hemma, en helt vanlig vardag, kändes till en början lyxigt men det dröjde inte länge förrän jag ändrade den uppfattningen. Det är mer pinsamt, känns misslyckat. Är jag arbetslös? Ja, jag är på ett sätt arbetslös, jag har ett jobb och jag vill jobba men kan inte så länge Värmdö inte är villiga att köpa något. Bygga något. Förnya sina hem. Jag är student med ofantligt mycket fritid, samtidigt som tiden inte räcker till för att plugga. Kanske är det egentligen orken eller motivationen som inte räcker till? Att vara ledig är jobbigt. Jag känner mig bortskämd. Dagar som denna, när jag är hemma tidigt, runt 13, när jag hör klockorna slå, finns tankarna alltid hos dig. Det är för dig, Viktor, som klockorna slår. Nacka Kyrka har blivit din. Jag kan inte acceptera att tiden rinner förbi, vill tro att det är en och samma dag så fort jag hör klockorna slå, att det i alla fall fortfarande är din dag. Det kan inte ha gått 2 månader utan dig!

Snart...

2009-04-19T13:57:00.001-07:00

Mindre än 2 veckor återstår av den tankebefriade konsumtionen. Omedvetet har jag nog ändå dragit ner på köpandet, det märks på kontot åtminstone, som är orört på 2 veckor. Jag tror dock inte att det kommer att underlätta inför min maj-månad, jag vet med stor säkerhet att det kommer att bli en tuff månad och förmodligen en av årets absolut längsta. Jag är motiverad, det är nog det ända jag faktiskt är riktigt motiverad inför just nu, jag ska kämpa. Det kommer däremot stunder då jag ifrågasätter vad jag håller på med. Mitt ex frågade mig häromdagen varför jag hela tiden gör saker som jag egentligen inte vill. Oftast handlar det nog om att jag är ute efter känslan av att jag klarar av något, något som jag i vanliga fall inte ens skulle försöka med. Alla dessa projekt som jag sitter o planerar i minsta detalj uppstår alltid i tider då jag har massa annat som jag verkligen borde ta tag i. Det är min flykt. Metod för att tänka på annat. De sista månaderna har präglats av massa flyktlämpliga händelser, inte bara ett sätt att slippa plugga. Den konsumtionsfria månaden är hämtad från 365saker.se, jag ska utmana och jag ska göra det bra. Till och från har jag projekt om att sluta snusa, godisförbud och träna bättre, det brukar skita sig ganska fort. Mina pågående projekt handlar om att springa Midnattsloppet – jag hatar att springa, vilket tvingar mig till att springa lite redan nu för att palla. Innan den 9e maj ska jag dessutom lyckats få magrutor och orka stå i plankan i 5 minuter. Jag börjar tvivla på att jag lyckas. Jag ska hitta min bortsprungna tyska också, så istället för att läsa sjuksyrregrejer ägnar jag mig åt tysk film och barnböcker. När jag beslutade mig för att ha en köpfri månad insåg jag att jag kommer slå många projekt i ett, om jag lyckas. Maj kommer att tvinga mig sluta snusa och sluta äta godis vilket kommer att hjälpa mig i mina mål för träningen. Maj kommer att hjälpa min arbetslösa, obefintliga ekonomi på fötter. Den kommer dessutom att främja mitt pluggande på Nacka Bibliotek när jag inte längre kan gå och tröstshoppa så fort jag blir omotiverad. Slutligen kanske en köpfri månad stimulerar mig till att börja bojkotta äckelföretag igen, göra mig uppmärksam på att jag klarar mig bra utan dem!? Jag ska bli bra igen!

Det finns så mycket jag vill säga...

2009-04-16T12:12:00.000-07:00

Hur kan de ens få existera, rädslorna som vi har. För alltid ofattbart för mig hur ni har agerat. Vad vi än frågar så får vi inga svar. Det finns så många som känner samma sak, som tappat hopp och vänt sin tilltro till hat. Ni sparkar på de starka och tystar ner. Försöker mörklägga allt och tror att ingen ser. Hur kan ni leva med att se oss i ögonen? Arbeta vidare med allt, så rakryggade? Man blir arg och känner vanmakt när man ser er patrullera. Det känns fan inte betryggande.

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då hatet tog över. Jag som alltid förespråkat kärlek. Jag känner ingenting. För de som hade hopp i blicken, bra jobbat, nu ser de svart. För de som hade tro i hjärtat, bra jobbat, det försvann snabbt. Vi som trodde ni skulle skydda oss, här finns bara förakt. Vad är det för kultur ni har i er kår? Den ger mig kalla kårar. Varför strör ni gärna salt i redan djupa sår, njuter när det sårar?

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Finns så mycket oro som frodats i magen, så många ord som odlats sen den dagen. En överdos av den rättvisa lagen, processen har varit så sjuk och utdragen.
…

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…
Äkta Kärlek – Lagligt förtryck

Vakna för fan...

2009-04-15T00:53:00.000-07:00

Ni är döva. Ni är blinda. Ni är stumma. Jag tycker synd om er, men ilskan tar över. Jag vet precis varifrån jag har lärt mig att välja förträngandets väg. Hörde ni? V Ä L J A! Det är ett aktivt val, det är en väg som kanske funkar ett tag. En väg som känns lättare för en stund. Finns det en gräns? Finns det en vändpunkt då varje människa kan se att det inte längre håller? Finns det något som kan få en förträngande människa att vakna upp och inse att ens värld inte överensstämmer med verkligheten? Nä, uppenbarligen inte! Det skrämmer mig. Jag blir mörkrädd när jag förstår att det handlar om människor jag på något sätt trott har brytt sig. Personer som låtsas stötta. Låtsas bry sig. Jag borde kanske ha förstått att det inte fanns något som kunde förändra dessa personer men det är så JÄVLA sjukt. Ni är känslokalla. Ni är förbannat stolta. Ni är äckliga. Jag kräks. Min ilska rinner över när jag förstår att jag inte kan välja bort er. Att jag är född att leva med er. Att jag är dömd att leva med er till den dag då jag eller ni dör. Jag älskar. Jag hatar. Jag tar inte en enda lögn eller undanflykt till. Håll tyst!

2009

2009-04-13T10:30:00.001-07:00

En vän säger att det skulle bli det bästa året,
jag var beredd att hålla med,
men vi har ångrat oss. Båda två.
Det kan bli det värsta,
det är i alla fall en kvalificerat kandidat till ett av livets värsta år.
Dagarna går, veckorna likaså,
bra dagar varvas med vidriga,
men det är de vidriga som biter sig fast
och vägrar ge upp och ständigt gör sig påminda.
Jag vill minnas alla dagar, lika bra.
Jag vill orka vara kvar,
men jag väljer att fly.
Jag väljer det enkla vägen, för stunden.
Förträngandets väg är min väg.

2009
Tog sin början i feberkoman, utebliven afrikatripp och en lång tristess. 2009 fortsatte med en rivstart i pluggångest för att sedan kombineras med vidrig sorg och saknad. Två fantastiska skidveckor skulle inte heller de få vara orörda. Ännu en att sörja & flera att trösta.

2009, är du klar? Har du lekt färdigt? Kan du ge oss en chans att återuppbyggas och andas lugnt ett tag? Kan du ge oss tid att sörja i fred, bara för en stund? Snälla!

Första slaget...

2009-03-28T08:52:00.000-07:00

och det är på tiden!
Står i försvar, redo för krig. Ett samtal om bitterfittan, ledde fort vidare till provocerande kommentarer, ett försök att bryta ner mitt jag... G L Ö M D E T !
Ja, jag är tjej.
Ja, jag är bitter. Jag är bitter över att vi inte är jämställda, att du inte ser det. Jag är bitter över att du, ni, vågar ifrågasätta min feministiska ståndpunkt. Ja, ni har rätt, jag kanske inte lever upp till er radikala bild av en feminist. Ja, jag sminkar mig ibland, ja, jag rakar mig ibland, ja, jag blir kär ibland. MEN jag har aldrig utgjort mig för att vara en radikal manshatare! Jag är bitter över att inte bli tagen på allvar, jag är bitter över att behöva ta till gråt för att ni ens ska lyssna på vad jag säger. Det är ni som gör mig bitter!

Jag blir förbannad när folk säger
”jämlikheten den e fin nu. Vi har kommit ända fram – vi vågar”
För det där e bara bullshit!
Det händer ingenting här.
Känn efter själv när jag frågar:

Vad ska jag göra, vad ska göra
För å få hänga med så många som möjligt?
Vad ska jag göra, vad ska jag göra
För å få gänga med så många som möjligt?
Äkta Kärlek - Liggadoren

"Ha det nice"

2009-03-27T08:54:00.000-07:00

Kunde du se all denna sorg,
känna hur många hjärtan som du har berört,
dela den saknaden vi alla känner?
Kunde du förstå hur älskad du var,
och alltid kommer att vara?

Jag hade svårt att se att det skulle kunna bli något fint av en sådan dag som igår,
men din dag var fin.
Vi var många, alla där bara för din skull.
Saknaden var obegriplig.
Räknade du tårarna som föll?

Jag vet att du var där,
att du såg oss,
att du höll Sara och din familj i handen.
Jag vet det för att det kändes
och för att den lilla kistan aldrig skulle räcka till för dig,
Viktor den store Wendell.
Det kunde vi alla se!

Jag vill inte ha en ny dag

2009-03-21T07:32:00.000-07:00

Saker och ting rör sig mot min vilja, jag vill inte, det finns ingen tid och trots det har det nu gått en hel jävla månad. För mig är det obegripligt, för mig hände det igår, idag eller det har nog inte ens hänt. 21a har det blivit i alla fall. Livet rör sig. Vi föds och vi dör och det skrämmer mig. Jag känner mig stressad. Ju närmre vi kommer dagen, som fler än jag fruktar, desto mer panik kryper sig in. Kroppen är fylld av ångest och nätterna präglas nu mer av mardrömmar. Varenda natt innebär ett skräckslaget uppvaknande, badande i kallsvett, ensamhet och sorg. För var natt som går känner jag mig mer matt. Jag vill bara sova, lugnt och drömfritt, precis som innan förutom att en ny dag inte längre är välkommen.

Jag inser mer och mer att vägen ur inte är att fly. Det går inte att fly. Tiden kommer ikapp, likaså känslorna. Dagen då allt blir definitivt är nära. Men jag är inte redo. Ingen är redo, skulle jag tro. Det ända som känns viktigt är att hålla Dig vid liv, nära oss och det funkar inte om tiden ska fortsätta rinna förbi. Eller?

En tid när inget fanns, innan vi glidit ifrån allt..

2009-03-02T13:13:00.000-08:00

Jag känner igen mig,

men har byn vuxit?

Eller är det jag som blivit mindre?

Nej! Jag har blivit större, modigare, lugnare, nöjdare och mer orädd.

Jag är ensam i Afrika,

Jag njuter av stillheten, ljuden, lukten och maten.

Småkrypen och smutsen gör mig lycklig.

Jag vill bara, bara vara.

Slippa tänka och förklara.

Aldrig tveka, bara leka.

Dom som kräver ska jag neka

Rootvälta – Vara

Hela kroppen skakar, hjärtat bultar, svetten rinner & en otrolig lycka sprider sig inom mig. I HELA mig! Jag är i ringen, i centrum runt professionella senegalesiska trummisar och dansare, jag dansar Sinté. Jag gör det frivilligt. Jag gör det med traditionella Sinté-steg och jag gör det i takt!

Mening, i väntan på tron..

2009-02-26T02:33:00.001-08:00

EMAS! När fan blir jag troende?
Hur fan ska en tro kunna hjälpa när ångesten krupit sig in i varenda jävla cell?
Du ljuger, du bara flummar och har aldrig klivit ur din bubbla för att se verkligheten.
Jag tror dig inte, jag vill inte tro dig, det gör för ont!

Det gör så fruktansvärt ont!
Hålet du lämnade efter dig kommer aldrig att kunna fyllas,
ersättas eller förträngas.
Du spred så mycket glädje omkring dig,
inte bara runt Sara, du berörde oss alla med dina skratt!
Ingen människa som fått äran att möta dig skulle kunna säga ett ont ord om dig.

Du skapade relationer i alla möten.

- Viktor Wendell -

Jag minns när du hade klippt hockeyfrilla,
hur Sara gnydde om att det inte var så fint.
Jag tyckte tvärtom,
kanske för att jag själv hade låtit Marie klippa hockeyfrilla på mig =)

Jag frågar Lise om hon tror att allt kommer att gå bra till slut.
Det beror på vad jag menar med till slut, säger hon.
Om jag menar alldeles till slut, är det föga sannolikt att
det kommer att gå bra. Det är naturligtvis en fråga om
tro, säger Lise. En del tror ju att de ska leva flera gånger
eller att de ska komma till fina ställen efter döden.
Om jag menar efter hand, om ett tag, att saker och ting
kommer att ordna sig med tiden, så är chansen större.
Det beror förstås också på vad jag menar med bra.
Hon frågar vart jag vill komma.
Jag säger att jag inte vet.
Jag säger att det jag vill veta antagligen är om saker och
ting kommer att ordna sig. Det är inte så mycket jag vill
ha. Men jag vill ha det bra. Jag har lust att leva ett enkelt
och gott liv med många goda stunder och mycket roligt.
Lise menar att det absolut bör vara inom räckhåll för mig.
Jag säger att det inte är så mycket som är roligt så länge
jag inte känner att tillvaron har en mening.
Kan du inte bara låta mening vara mening? frågar Lise
Nej, säger jag. Det kan jag inte.
...
Just när jag inte kan se henne längre, börjar hennes
ansikte komma fram på bilden.
Nu kan jag se henne i alla fall.

Erlend Loe - Naiv.Super (Mening)

känslomässigt självmord...

2009-02-20T14:57:00.000-08:00

vad hände när jag plötsligt tog steget till att begå ett känslomässigt självmord? Insåg jag plötsligt att jag inte hade något alls att förlora längre, att jag lika väl kunde dra det till sin yttersta spets och för det första erkänna att jag vill ha en träff och därefter ta hans villkor, om att det först krävs en ansökning till hans far, på allvar.
Ändå har jag suttit en hel lunch och instämt i en klasskamrats goda råd om hur man undviker just sådana självmord. Är jag kanske ute efter underhållning eller är jag bara knäpp, precis som jag ger sken av?

Första intryck är inte min grej, det bevisade jag tydligt på jobbet.
Hans pappa - Jasså, det är du som är Veronica!?
Jag - ah (samtidigt som jag i panik springer därifrån)
Ett "hej" kan man ju se som ett lämpligt alternativ annars. Eller för att rätta till det hela, skriva ett A4-långt ansökningbrev.
Jag kan åtminstone konstatera att jag inte lider någon brist på tillit till mig själv, möjligen av en aning självinsikt, men va fan, det kan man väl leva bra på utan, eller?

Jag är knäpp men jag har iaf roligt, nästan hela tiden!

snart kan jag inte Veja

2009-02-19T11:14:00.000-08:00

För tillfället står jag stadigt,
i röda, fina, medvetna dojjer.
Där tar också den röda tråden sin början,
som bubblar av inspiration,
duktighetskänslor
och kärlek genom resten av min kropp,
det lilla röda på huvudet riktar sig slutligen till befriaren,
till den som släppte ut mig ur hamsterhjulet...

Jag ska börja springa,
sluta gå,
vill också vara bra,
bäst,
men inte idag,
ska vila först,
ska äta först,
ska njuta först,
ska bara...
Vill bara vara!

Isolerad

2009-02-17T12:55:00.000-08:00

Det finns ingen tid.
Lite tid att ta det lugnt.
Jag känner mig stressad, men jag blir kanske glad sen.
Med ett starkt magplask rakt ner i golvet, i ett omklädningsrum till för främst maskande och loppmarknad, bestämde sig min telefon för att dö.
Likaså klockan.
Nyligen utsläppt från rehab men kanske ändå inte redo...

En lista som kanske gör mig gladare
-våga visa mig online på msn
-ett mer godtaget användande av fejjan
-en lägre telefonräkning, i bästa fall
-tillfälle att lära mig vara i god tid
-våga förlita mig på EN väckarklocka