...för att du är fantastisk...

Elin har missat en del sammankomster och tillställningar, av flera anledningar, ibland för att hon tillhör det fina folket som kommer lite sent och ibland bara för att Uppis är för långt bort. Under middagen igår, som vi faktiskt bara var 5 minuter sena till, föreslog Elin att vi vid senare tillfällen skulle prata mycket om just denna kväll, för att lixom väga upp gångerna då hon saknats. Vi funderade lite på vad som gjorde en middag till ett senare återkommande samtalsämne… Inte förrän jag och Elin stod vid busshållplatsen förstog jag vad kvällens starkaste minne skulle bestå av.

Jag och Elin är alltså på väg hem från en middag hos två vänner. Det är januari. Det är kallt. Marken täcks av en meter snö och det snöar ännu lite mer denna kväll. Jag kilar in i busskuren för att slippa undan vind och snö i ansiktet, tittar lite frågande på Elin som står utanför och ser tämligen lidande ut.

– Elin, ska du inte komma in och ställa dig här??
– Nä, det är ju skugga där, det är varmare här!

Att jag inte tänkte på det, ljuset från gatulampan måste vara väldigt värmande…