Fragment ur en förvirrad hjärna... och sent svar på tal

Det känns så orimligt att något jobb skulle vara berättigat över 40 000 i månaden. Än mer att de som tjänar så ofantligt mycket pengar skulle helt oberört kunna konsumera för vart enda öre när människor omkring en inte har råd med hyra, inte kan unna sig något alls utöver det vanliga, är bostadslösa och svälter.

Vi lever i ett samhälle av tämligen obehaglig överkonsumtion som redan nu övertrasserar vår naturs tillgångar och en skattesänkning för människorna som konsumerar mest av alla känns inte som en acceptabel lösning och långt ifrån försvarbar. Jag vill leva i en värld där människor älskar varandra, där alla hjälps åt så gott de kan och där alla överlever. Jag menar inte att människor som kämpar, sliter och lyckas inte ska få ta del av sin förtjänst eller att människor som är födda lata ska glida runt på räkmackor med höga bidrag för att slippa kämpa. Men, alla är inte födda med läshuvud och andra förutsättningar som kan krävas för att gå en lång, svår utbildning. Alla vill inte ägna hela livet åt något som de inte brinner för. Någon måste städa för att överleva, en annan behövs på ålderdomshemmet som kan ta hand en när hösten faller på. Den vägen ska vi alla vandra. Hur sin sista tid i livet blir verkar inte vara värt att skatta för.

Jag kan köpa att det är vår konsumtion som får ekonomin att rulla men vad gör vi när våra naturtillgångar tagit slut, när klimatet tackar för sig, när kontinenter svälter för att vi överkonsumerar och slänger mer än hälften? Vi lever gott i Sverige och vi har all möjlighet att fördela det goda på ett mänskligare sätt men istället vill ni att vi ökar klyftorna. De som redan har de oförskämt bra ska ha det bättre, kunna glänsa i ännu en lyxig bil, prata i senaste modellen av Iphone, visa upp sig i svindyra kläder och bara spatsera runt och se liiiite finare och lite bättre ut än resten. Mycket vill ha mer!