Fragment ur en förvirrad hjärna... och sent svar på tal

Det känns så orimligt att något jobb skulle vara berättigat över 40 000 i månaden. Än mer att de som tjänar så ofantligt mycket pengar skulle helt oberört kunna konsumera för vart enda öre när människor omkring en inte har råd med hyra, inte kan unna sig något alls utöver det vanliga, är bostadslösa och svälter.

Vi lever i ett samhälle av tämligen obehaglig överkonsumtion som redan nu övertrasserar vår naturs tillgångar och en skattesänkning för människorna som konsumerar mest av alla känns inte som en acceptabel lösning och långt ifrån försvarbar. Jag vill leva i en värld där människor älskar varandra, där alla hjälps åt så gott de kan och där alla överlever. Jag menar inte att människor som kämpar, sliter och lyckas inte ska få ta del av sin förtjänst eller att människor som är födda lata ska glida runt på räkmackor med höga bidrag för att slippa kämpa. Men, alla är inte födda med läshuvud och andra förutsättningar som kan krävas för att gå en lång, svår utbildning. Alla vill inte ägna hela livet åt något som de inte brinner för. Någon måste städa för att överleva, en annan behövs på ålderdomshemmet som kan ta hand en när hösten faller på. Den vägen ska vi alla vandra. Hur sin sista tid i livet blir verkar inte vara värt att skatta för.

Jag kan köpa att det är vår konsumtion som får ekonomin att rulla men vad gör vi när våra naturtillgångar tagit slut, när klimatet tackar för sig, när kontinenter svälter för att vi överkonsumerar och slänger mer än hälften? Vi lever gott i Sverige och vi har all möjlighet att fördela det goda på ett mänskligare sätt men istället vill ni att vi ökar klyftorna. De som redan har de oförskämt bra ska ha det bättre, kunna glänsa i ännu en lyxig bil, prata i senaste modellen av Iphone, visa upp sig i svindyra kläder och bara spatsera runt och se liiiite finare och lite bättre ut än resten. Mycket vill ha mer!

Nattplugg

Den mest effektiva och bästa pluggtiden alternativt en finare ursäkt för att få äta onyttigheter, dricka cola och kedjesnusa. (måste ju hålla mig vaken och fokuserad)

Sen kan man fråga sig om det är för pluggandets skull jag vill hålla mig vaken. En vän är snarare helt övertygad om att det istället handlar om att P3s maratonsändning inte är slut förrän om 5 dagar, och jag råkar ha skaffat mig ett djupt beroende av programmet.

Ur en annan vinkel

"Sammanfattat har du lärt dig saker, träffat människor och tjänat pengar idag"

Jag skulle plugga hela dagen för att sedan jobba kväll, det var min enda plan. Jag började med att gå upp tiiiidigt för att komma igång, städade lite och fixade frukost till en vän, fastnade sedan framför radion med Musikhjälpen i P3, somnade på soffan lagom till att jag faktiskt skulle ta tag i pluggandet. Vaknade och fick besök av mamma, åt middag och åkte till jobbet. Ett par meningar och ord har jag dock mitt i natten lyckats åstadkomma i rapporten som ska vara inlämnad på fredag. Check

"leif - en nivå av fail"

Det var egentligen inget nytt, jag har bara inte velat tro att det var sant eller förstått när detta skulle ha skett. En vän och kollega skvallrar om en annan, ger ett konkret bevis som jag några dagar senare kollar upp och får bekräftat. Annan gnäller på en tredje om för mycket surfande på arbetstid, tredje kollar upp annans surftid dagen innan och upptäcker tämligen fantastiska sidor annan har besökt samt hur länge på varje sida, på arbetstid. En vän och kollega och tredje skvallrar om detta. Jag får rysningar. En dag ganska långt efter dessa händelser står annan vid en viss avdelning med tidningar när annan egentligen ska gå hem. Jag är rakt på sak och frågar vad annan tittar efter. Annan svara inte och jag tar hand om kund. Samtidigt springer annan bakom mig med tidningar i handen och jag strax efter. Jag har en brådskande fundering i huvudet. Jag vänder till kassan när jag ser att toadörren är röd och kan inte sluta tänka på om annan gör det andra eller det tredje. Jag vill inte veta, egentligen…

Jag har stängt och fixat, ska bara kissa innan bussturen hem. Kommer att tänka på min teroi igen och kikar runt inne på toan efter tidningarna som försvann ur butiken. Blir otålig när jag inte hittar något, försöker sätta mig in i annans tankebanor och knäcker den direkt. Lagerhyllan och oh yes! Där ligger 2 modeblaskor och en annan. Annans toabesök var i väntan på frun. I really don’t wanna know about this! Annan leifade, helt klart!

"Om jag visste du inte hade O, jag skulle ragga dig! Nu jag vet, ska vi ha dejt?"

"du ska kanske jobba på Djurö?!"

Efter en och en halv månads lyxjobbande föll vissa väsentliga kunskaper bort...! Jag fick dessutom veta innan passet att jag på en uppgift var fellärd, jag ändrade genast till de rätta rutinerna MEN där föll något annat. Att göra saker i en annan ordning än vanligt har aldrig varit min grej så när jag nu valde att köra runt en byggnad åt motsatt håll än tidigare kaosade allt i huvudet. Plötsligt satt jag i bilen och funderade på vilken sida av vägen man egentligen kör på. Jag kom relativt snabbt på att det var högertrafik i landet där vi bor, men att jag trotsallt körde på vänster sida tog aningen längre tid att förstå. Faktiskt nästan hela vägen runt byggnaden.

Vid ett senare möte med chefen flög denna tankesmedja ur min mun och chefen ville genast omplacera mig till Djurö där jag inte kan köra bil!? Chefen är som tur var glömsk och har förhoppningsvis inte en tanke på en sådan ödslig ö imorgon.

hot-headed

På väg till trumlektion.. Den börjar om 15 min, tror jag.

M - I drive you with my bicycle!
Me - You know it's not legal?!
M - Fuck the police, i'm the KING!

10 meter senare dyker en pikébuss upp runt hörnet om polishuset. Två griniga poliser plockar in oss i bussen och ger oss varsin bot på 500kr var. Jag går till trumlektionen. Den börjar ändå inte förrän om en timme. Jag betalar båda böterna, M har ju inga pengar.

Echo Chamber

Echo.
Echo.
Echo.
Från husis till knarkarkvart.
Jag går i rätt riktning, oh yes i do!
What happened?
Jag tokjobbar ett år, aldrig varit så trött och så sugen på att dra tillbaka till paradiset och när det väl börjar bli dags så älskar jag snö.
Jag tappar reslusten, kanske tillfälligt, hinner hur som helst hyra ut min lägenhet till april.
Helt plötsligt sitter jag med ännu en lägenhet.
En på 63.5kvm, helt sanslöst stor, utan en enda möbel.

Goda steg mot hippi

Det finaste med att bo i husvagn är att jag inte kan göra så mycket. När jag är ledig en stund så kan jag inte annat än att sitta. Jag lyssnar på musik på larvig volym, löser lite suduku som moster lämnat efter sig, tittar på någon film jag redan sett eller läser några sidor tills jag sover. Lyckligast är jag när jag vaknar av regnets smatter på taket och förtältet. Då vet jag att jag kan kura ihop mig i mitt varma täcke och slumra till igen, då vet jag att stranden är folktom och kiosken står öde men bästa av allt så växer svamparna som svamp.

Mormor tog med mig ut i svampskogen, hon ville visa mig hennes hemliga ställen innan hon kolar av. Mormor kan sin svamp. Mormor vet precis när det är dags att ta på sig svampögonen och ge sig ut. Hon vet också hur man fintar bort svamptjuvar. Trots att de säger på tv att svampen kommer sent i år hade jag och mormor hittat svamp inom en kvart.

Sambo

I den mest påträngande sommarhettan fick jag sällskap i husvagnen, x antal hundra myror valde att flytta in med just mig och med panik ringde jag mormor och bad om hjälp. Mormor svarade med lugn och sansad röst att det är ingen fara, stryk bara lite äkta ättika där myrorna håller hus så blir det bra. Jag följde hennes råd och gick till jobbet. Eftersom mormor och muffa kommer hit på dagarna har jag inte hjärta att lämna husvagnen i det kaos som jag lyckas åstadkomma på bara ett fåtal minuters vistelse hemma utan har satt i rutin att städa varje gång jag går hemifrån. Denna morgon hade jag slängt in mina prylar i skåpen och väldigt halvhjärtat städat undan det värsta, jag slängde exempelvis min fuktiga handduk på golvet i garderoben och stängde dörren. Två dagar senare när jag kikar in i garderoben upptäcker jag ett slags gråvitt pulver som täcker hela handduken. Pulvret är inget okänt fenomen, det ligger sådant på spisen varje dag och mormor har sagt att det kommer från myrorna men när jag såg mängden i garderoben blev jag orolig på riktigt. Jag var helt hundra på att det inte längre var oskyldiga svartmyror som var mina sambos utan att det tveklöst var termiter. Termiter som ledsnat på mitt ättikastrykande och som hade beslutat sig för att äta upp mitt hem. Jag tänkte att nu blir jag hemlös på riktigt och det sista jag vill är att oroa min stackars mormor så jag fick numret till Anticimex av en vän och ringde. Det är många som ringer just nu och vi gör allt för att besvara ditt samtal så fort vi kan. Du har plats 4 2 i kön.

Jag hade varken tid eller tålamod att hålla ut den kötiden, mitt hem höll ju på att försvinna för guds skull. Jag dammsög som en tok, testade alla möjliga slags myrmedel och kusin var ute och byggde specialmunstycken till dammsugaren för att kunna komma åt dem jävlarna som gömde sig under lysröret. Moster fick ringa Anticimex i norrland, deras köer var i alla fall korta. Deras ända råd var dock att dammsuga… När invasionsnyheten nådde mormor svarade hon sorgset ”jag har bara väntat på att du ska ringa, det händer varje år. Vänta bara tills de blir flygmyror istället, då är det inte roligt alls”

Jag passade på att njuta av svartmyrorna och i själva verket var de ganska trevliga. De anpassade sig efter min dygnsrytm och kröp inte fram förrän jag hunnit vakna till liv och hade ett par minuter på mig att dammsuga. Mormor och morfar införskaffade också ett Radarspray som myrorna var tämligen glada åt. De flydde fort men till ett annat ställe och jag tänkte än en gång att husvagn är ganska nice, det finns inte så många hörnor på 9 kvadrat. Så när varje hörna var sprayad ville de inte längre vara mina sambos. hej myra!

Jag trodde nog att jag skulle nå en punkt då jag saknar ett eget badrum, rinnande vatten, ett kök och en riktig säng. Att jag en dag skulle vakna upp och känna att fan vad jobbigt det börjar bli att leva på 9 kvadrat ute i skogen med bara en 100 del av alla mina prylar… men den dagen har ännu inte kommit. Jag vaknar av 27 graders värme och sol i ögonen, öppnar dörren till förtältet och blir kysst av en tropisk hetta. Tar mig ut ur tältet och andas ren, frisk sommarluft och rafsar åt mig en nyrökt abborre i kylen och tar till frukost. Det är livet på en pinne. Mormor och Muffa skrotar runt i trädgården, kusin kommer och torterar odjur och grillar marsmallows som vi lindar in jordgubbar i, jag dricker vin på bryggan med grannen och vinglar upp för backen och somnar gott.

6/7 -10

Hur går det i husvagnen egentligen? Frågar människor hela tiden och så ser de sådär medlidande och sorgsna ut. Var och varannan erbjuder mig dessutom att få sova över ibland, vilket i och för sig är gulligt men jag svarar glatt – det är bra, det är mysigt och snart flyttar kusin ut också! Jag trivs fint och jag känner att jag blir en mer och mer lugn och harmonisk människa trots alla timmar som jag spenderar på jobben. Jag har ingen tv eller Internet och det är fantastiskt skönt!

Första dagarna...

Folk som hjälpt mig att flytta tidigare har en tendens att gnälla ganska rejält över mina prylsamlingar och oförmåga att slänga saker som helt uppenbart är obrukbara. Det tar liksom bara emot att slänga, det ligger nog i de finska generna med en moster som sparat allt sedan tonåren, en annan moster som råkar jobba på ett fastighetsbolag och har tillgång till x antal källarutrymmen som utan minsta problem lyckats fyllas. En mamma som släpar hem allt som kommer i hennes väg med kommentarer som ”det kan alltid vara bra att ha” eller ”den här är ju värd massa pengar”. Mina trippar till Afrika skulle kunna tänkas stå för en del av mitt sparbeteende också, där spar man ju på allt, men till skillnad från mig så använder afrikanerna sina prylar, det lagas och fixas. Jag låter de stå och tänker ”någon gång ska jag fixa…”

Att packa är egentligen ingen stor grej längre, visst det är inte särskilt lustigt, inte på något sätt faktiskt men jag har fått rutin. Ja eller rutin och rutin, jag slänger ner allt i lådor och sorterar senare, när allt ska packas upp igen. Denna gång var dock desto knepigare. Att flytta till husvagn kräver en himla massa prioriteringar när jag plötsligt ska bo på 8 kvadrat istället för 36 välfyllda. Jag ska nu klara mig på en Ikea-påse med kläder i 7 månader, med 12 ynka cd-skivor och ett fåtal väl utvalda bra-att-ha-prylar. Resten fick åka ner i lådor och placeras i det minimala källarförrådet och på Djurö. Allt detta prioriterande och diskuterande med mig själv tog så väldans mycket energi att jag i slutändan inte orkade organisera mina lådor alls. Spritpennan som låg lättillgängligt på bordet fick ligga… Det finns inte en enda låda där det står vad den innehåller och jag fasar redan för dagen då jag kommer på att jag saknar något. Jag kommer svära så att farmor blir mörkrädd. Förlåt! Trots att jag inte hade med mig mer än vad som rymdes i mammas bubbla blev det ett pussel av dess like att få in allt i husvagnen utan att skapa ett totalkaos. Ett pussel som jag ännu inte löst. Jag som alltid varit grym på pussel!

Ett liv på stillastående hjul…

Jag har minst fyra månader framför mig i en husvagn och det har varit lätt att tro att det skulle kunna bli myspys och enkelt. Jag har längtat lite, lite extra av människors reaktioner på mitt infall och sätt att spara pengar och tid på. De kommande månaderna ska spenderas i mormors husvagn mitt ute i skogen med 30 minuters promenad från kommunikationer och affärer. Här hörs inte mer än fågelkvitter och det kan ju helt klart låta som ett paradis.

när den tänkta kämpar-bloggen går över till ett liv i en husvagn

Vad ska det bli av mig?

Ibland blir jag tämligen övertygad om att jag är en potentiell stalker. Det känns lite oroväckande. Och lustigt. En vän tipsade om en blogg, skriven av en tjej som jobbar på Vurma. Precis som jag. Jag har aldrig träffat henne. Hon vet inte att jag existerar. Men efter att ha streckläst tre av hennes bloggar de senaste två dagarna, vill jag tro att jag kan henne utan och innan. Jag längtar verkligen efter att få träffa henne! Idag hittade jag en fjärde, hon skriver otroligt mycket, vilket är bra nu när jag blivit stalker och bara törstar efter mer. Den sista jag hittade är dessutom den hon skriver på för tillfället. Jag känner att jag kommer ikapp!

Idag var ju ute med min afrikavän och jagade sopphak. Stockholm är verkligen kassa på soppa alternativt att jag och Beis är fantastiskt vilsna och inte har en aning om var soppan kan tänkas kokas. Vi beslutade oss i alla fall för att bryta vår standard och att ses vid Fridhemsplan istället för Björns Trädgård, i hopp om att öka våra soppchanser. Jag vet inte om det var medvetet som jag styrde våra steg mot Vurma Polhem, där det ju faktiskt varje dag kokas soppa eller om det var en omedveten nyfikenhet att få se mitt stalkerobjekt IRL. Jag blir lite rädd av mig själv. Vurma var hur som helst proppfullt och jag hann bara se ryggen av en tjej som kanske, kanske skulle ha kunnat vara hon…

tämligen less

Efter psykbryt kommer solsken… eller? Det kan hur som helst inte bli värre, vilket är en jäkla tur. Jag blev så satan trött av att vara så grinig och efter att ha legat i soffan och stirrat på träden som börjar få knoppar och blad så somnade jag en stund. Jag var fortfarande på kasst humör när jag vaknade men bestämde mig för att gå och hyra en film. Ensam. Lustigt nog valde jag tillslut Tillsammans är man mindre ensam och tänkte att jag kan i alla fall låtsas inför videokillen att jag inte skulle se den ensam. Sen tänkte jag, jag har grinat så att ögonen är svullna, jag är osminkad och bär mössa för att dölja min kaosiga frisyr att jag alltid kan antas vara sjuk. Det är ju lördag.

Efter en hel dag i soffan kan jag ändå känna att jag uträttat en del. Jag har kompletterat mitt CV, utarbetat en plan för mitt kommande liv, anmält mig till Genusvetenskap och någon miljökurs på högskolan, sökt jobb på Hurtigruten, igen, och värst av allt, tröstbeställt fler skivor. Jag blev gladare men jag misstänker att jag blir mindre glad när fakturan kommer. Jag måste dessutom se till att komma på en ny lösning för alla skivor. Mina ställ är redan proppade. Men åh så fina dom är!

När allt går ut på att jaga. Då har jag tröttnat på mig själv.
När allt handlar om sekunder av bekräftelse. Då orkar jag inte mer.
När världen stannar upp av beröring. Då frågar jag mig hur jag överlevt tidigare.
När tårarna rinner för att solen skiner. Då vill jag veta hur långt allt har gått.

Jag brukar göra bort mig men...

Med näsan i boken, lite för nära enligt optikern om jag inte vill ha glasögon, njöt jag för en gångs skull av den långa bussresan från jobbet. En ostörd stund med en fantastisk bok, en flaska rött i väskan, äntligen fredag OCH sovmorgon imorn! Bussen blev fort fylld av partysugna ungdomar så för att minimera störningsmomenten i min läsning tog jag därmed väskan i knät redan från början.

Jag var så inne i berättelsen och hoppades för allt i världen att ingen jag kände skulle kliva på. Jag var så inne att jag inte reflekterade över hur min väska kunde kännas så kall mot min trötta kropp. Inte förrän bussen kommit ut på motorvägen och jag visste med säkerhet att ingen skulle sätta sig på det tomma sätet bredvid, slet jag mig från boken en sekund för att ställa bort väskan och känna efter om det kunde vara vinflarran som blivit så kall i väntan på bussen. I samma stund som jag lyfte upp väskan kände jag hur det rann till mellan benen och jag tänkte att inte har jag väl gjort bort mig som KK och kissat på mig? Jag kände att hela kjolen var dyngsur, la märke till att väskan var genomblöt och att jag hade kiss på handen. Hann få panik innan jag hann tänka på att det eventuellt kunde vara min kära flaska rött som gått till spillo. Jag som sett fram emot att pimpla vin i ensamhet och sänka skepp hela kvällen. Vad skulle jag nu göra? Med skräck i blicken rafsade jag runt i väskan, kände på flaskan som ju till min glädje kändes full och hel men som till min fasa gjorde att jag ännu en gång funderade på om jag faktiskt hade kissat på mig. Men jag kunde inte minnas att jag känt mig kissnödig innan.

Ibland undrar jag vad som egentligen försiggår i mitt huvud. Vad gör aktiviteten så speedad när jag är så trött, vad går den på? Efter ännu någon sekund fann jag vattenflaskan som helt uppenbarligen inte var stängd. Jag pustade ut, såg mig omkring på bussen för att försäkra mig om att ingen lagt notis om mitt lilla virrvarr. Inga konstiga, förundrade blickar var riktade mot mig, tack och lov.

Men hur fan skulle en dyngsur kjol hinna torka innan bussen nått sin slutstation?! Varför kunde inte resvägen från jobbet vara dubbelt så lång? Varför smälte snön så fort och tog ifrån mig sl-kaoset med försenade bussar?

fortsätt... bara fortsätt

Ge inte upp, fina du
inte än.
Jag vet att du kan andas in mer av världen,
jag vet att du har mer att ge.


Inför hela världens åsyn
skall du besluta dig...
Går du i ringen?
Ingen lättfärdig träder i ringen.
Gudarna kommo för att hämta dig -
du gick åt sidan,
det var ej din stund.
När stunden kommer,
då ger du hjärtat ur ditt bröst -
du fattar sakta händerna i ringen.

Ringen - Edith Södergren


Vi har Skipbo kvar,
husvagn att rusta för ännu en sommar,
vi har middagar med M,
vi har backhoppning & Glamour kvar,
du har suduku & böcker kvar att ta rätt på.
Det är för tidigt!

Du har knappt kör din racerrullis,
du hör ju vad jag säger nu,
du måste ju lyssna lite först.
Inte nu

Sippra med stil...

Efter att ha läst en, för mig okänd människas, blogg fick jag omedvetet upp ögonen för lyxalkisfenomenet & plötsligt kunde jag se tjusningen i det hela. När jag gör en noggrannare eftertanke slår dig mig att det kanske även har att göra med att jag har fått en alldeles egen lyxalkis till inneboende. Det jag hur som helst beskådade här om dagen var en ensam man sittandes vid busshållplatsen i närheten av där jag bor. Det som bör nämnas är att det är en hållplats där det i princip aldrig går några bussar, åtminstone aldrig när jag vill åka. Den dagen var en sådan dag då jag kände mig tämligen sliten för att orka ta en 10 minuters promenad som det krävs av mig för att ta mig hem. Jag satte därmed kurs mot bussturlistan men hejdades av mannen som satt med huvudet i perfekt höjd att dölja listan. Jag övervägde en halv sekund att be honom flytta sig aningen men avböjde & hann då istället observera hur en äkta lyxalkis sköter sitt. Mannen såg proper ut, hade stil, var diskret & såg vid första anblick ut att just vänta på en av de ickegåendebussarna. Men! Ur fickan drar han upp ett sugrör, ett sådant som mycket väl skulle kunna komma ifrån Willys, rakt, genomskinligt, enkelt & i bästa fall ett av de få som det inte är hål i. Sipprandet blir betydligt mindre frustrerande med ett helt, I know! Det är just sugröret som gjorde att mannen urskiljde sig från den generella alkisen. Alla vet ju att till & med vatten känns lite lyxigare, lite finare, lite roligare & betydligt godare. Även om spriten som fanns gömd i väskan i själva verket skulle ha kunnat vara en Explorer och inte en Jack Daniels. Luxury, like a vegetarian! (Thanks Harry Boy)

Drottningen av Cava,
är en väldigt god vän till mig, hon gillar kaffe men inte te… Cava älskar hon mer än allt annat! En dag på tunnelbanan hem blev jag, från intet, tillfrågad om vi inte skulle flytta till Spanien istället. Anledningen till detta samtalsämne kan bero på att gröna linjen har väääligt många hållplatser innan Abbe, många fler än vad man kan tro. Det finns alltså gott om tid för eftertanke och funderande.

Jag – Varför just Spanien, jag kan inte spanska, jag vill till Afrika eller Berlin!?
E – …(viss oväsentlig svar-på-tal-konversation reducerad) Jag vill dricka Cava!
Jag – Men jag vill till Berlin och dricka Sangria för 17kr (eller hur lite den nu kostade)
E – Men ditt pucko (typ) Sangria kommer ju från Spanien…

<3