Kära förändring...

Här är du inte välkommen. Fantasin flödade när jag motstridigt började packa upp i nya lyan. In i det längsta placerades mina tusen och en saker ut på exakt samma plats som i min älskade och före detta lägenhet. Men jag vill inte tro att det var bristen på fantasi som förorsakade detta, kanske aningens trista, beteende utan att det var rädslan för förändring som tog övertaget. Möbleringen har dock orsakat en del förvirring och irritation då jag nu mer blir så illa tvungen att fundera varje morgon på vart jag egentligen har hamnat. Det är ingen toppenstart på dagen, det kan jag lova. Jag blev också tvungen att ta till svordomar när mina skivor skulle packas upp i cd-ställen, plötsligt kom jag inte ihåg hur jag tidigare har haft dom sorterade.

Jag kan gå!

På några sekunder passerade hela mitt kommande liv i revy. Det var inte längre en självklarhet att kunna röra på sig. Skulle jag någonsin kunna dansa mer? Hur skulle jag kunna tjäna pengar? Ville jag fortsätta leva? I samma stund som andan gick ur mig, kom förtvivlan om att behöva leva vidare. Plötsligt fanns det inget som kändes meningsfullt. Inte mer än Elins kärlek som var det ända som lyckades tränga igenom och nå min själ.

Han var starkare än vad han trodde. Jag var svagare än vad jag trodde. Jag ville rädda Elin från hans starka grepp. Jag skulle vinna brottningsmatchen. Jag förlorade. Det gick fort. Jag blev kastad, likt en vante, i gräsmattan. Jag var tydligen vig. Speciellt i ryggen. Jag kan forma ryggen till bokstaven U. Jag ska skriva det i min nästa jobbansökan

Efter 2 besök på akuten fick jag mitt liv tillbaka. Jag hade inte förlorat rörelseförmågan, kroppsdelar eller livsglädjen. Jag hade pajjat en muskel i axeln som gjorde att jag inte kunde lyfta armen, min rygg var mörbultad och redo att läggas på grillen. Jag njuter för varje steg jag kan ta!

Den sista dagen att se fram emot.

Jag har längtat efter en dag som denna. Just den här dagen är den som fått mig att orka ta mig upp på mornarna de senaste 4 veckorna. Dagen då jag äntligen skulle få sova ut efter nästan 2 månaders sömnbrist. Men 7.30 ville kroppen inte sova mer, jag har blivit arbetsskadad. 10.50 har jag ledsnat på att inte ha något planerat inför dagen, jag är rastlös, besviken på att jag inte bara kan sitta och njuta. Jag har fortfarande hela dagen framför mig men jag har inte ork eller lust att göra något åt min rastlöshet. Livet känns tomt. Jag läser mail från min tyska hyresvärd och längtar tillbaka. Jag tittar igenom bilder från Senegal och Norrbyskär och längtar tillbaka. Jag har plötsligt inget att se fram emot. Om en vecka har jag omtenta, om två veckor börjar skolan igen och jag vill inte. Jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag vill fly men jag har levt för dagen alldeles för länge att jag inte har några reserver kvar att utnyttja för en sådan flykt. Jag tror så starkt på att jag ska vinna miljoner på triss att jag inte längre oroar mig för hur jag ska klara 22 dagar på 500kr. Problemet är bara att mina undersöknings-trisslotter aldrig verkar dimpa ner i brevlådan.