Ibland har jag tur, ibland inte

Jag fick för mig att Staffan behövde åka till Falun, så när tiden kom ifatt honom och han tvingades lämna 20+ åldern, fick han en kryptisk lapp om ett äventyr 4 månader senare. Med några öl och en påse godis satt vi alltså på tåget, Staffan fortfarande ganska ovetande och jag lagom ivrig. Väl i Falun spatserade vi till närmsta parkbänk med solläge för att slurka dem sista ölen innan vår riktiga jakt på stället började. Falun är litet. Falun är tämligen dött. Falun har ett ställe med drag i, enligt pratsam kvinna på tåget. Men Harrys är inte bara det ända stället utan det mest hemliga också. Efter att ha vandrat samma gata fram och tillbaka ett visst antal gånger fick vi äntligen syn på i alla fall ställets lastkaj och därefter nådde snilleblixten oss. Vi måste helt enkelt vara på fel gata!
På Harrys intogs en god middag och fina öl innan vi parkerade oss längst fram vid scenen som vanligt. Att stå längst fram och få vara några ynka centimeter ifrån ledsångaren gör att vem som helst återgår till ett obehagligt fjortistillstånd. Även jag, mogna jag, blev alltså 14 år när ögonkontakt skapades. Som 14 åring vet alla att blicken flackar, en rodnad drar sig över ansiktet samtidigt som det är fullkomligt omöjligt att sluta le. Av den sed som gäller bör man berömma och tacka efter en fin spelning men som äkta fjortis är en sådan handling fruktansvärt pirrigt. Men med mogna Staffan i ryggen så får jag ur mig "Grym spelning!" var på sångaren Mattias tackar och frågar om det var första gången. Första gången som jag blev kär, tänker jag men svarar "Näe, fjärde. Vi har åkt från Stockholm för er skull, vårt tåg hem går 3.32." Han är då ganska snabb med att tala om att vi nog måste vara lite galna men bjuder in oss på efterfest på kanske finaste sviten. Jag, Staffan och självaste Rootvälta på hotellets minsta rum, med lite rosévin i handen. Ibland har jag väldans tur!