Första slaget...

och det är på tiden!
Står i försvar, redo för krig. Ett samtal om bitterfittan, ledde fort vidare till provocerande kommentarer, ett försök att bryta ner mitt jag... G L Ö M D E T !
Ja, jag är tjej.
Ja, jag är bitter. Jag är bitter över att vi inte är jämställda, att du inte ser det. Jag är bitter över att du, ni, vågar ifrågasätta min feministiska ståndpunkt. Ja, ni har rätt, jag kanske inte lever upp till er radikala bild av en feminist. Ja, jag sminkar mig ibland, ja, jag rakar mig ibland, ja, jag blir kär ibland. MEN jag har aldrig utgjort mig för att vara en radikal manshatare! Jag är bitter över att inte bli tagen på allvar, jag är bitter över att behöva ta till gråt för att ni ens ska lyssna på vad jag säger. Det är ni som gör mig bitter!


Jag blir förbannad när folk säger
”jämlikheten den e fin nu. Vi har kommit ända fram – vi vågar”
För det där e bara bullshit!
Det händer ingenting här.
Känn efter själv när jag frågar:

Vad ska jag göra, vad ska göra
För å få hänga med så många som möjligt?
Vad ska jag göra, vad ska jag göra
För å få gänga med så många som möjligt?
Äkta Kärlek - Liggadoren

"Ha det nice"

Kunde du se all denna sorg,
känna hur många hjärtan som du har berört,
dela den saknaden vi alla känner?
Kunde du förstå hur älskad du var,
och alltid kommer att vara?

Jag hade svårt att se att det skulle kunna bli något fint av en sådan dag som igår,
men din dag var fin.
Vi var många, alla där bara för din skull.
Saknaden var obegriplig.
Räknade du tårarna som föll?

Jag vet att du var där,
att du såg oss,
att du höll Sara och din familj i handen.
Jag vet det för att det kändes
och för att den lilla kistan aldrig skulle räcka till för dig,
Viktor den store Wendell.
Det kunde vi alla se!

Jag vill inte ha en ny dag

Saker och ting rör sig mot min vilja, jag vill inte, det finns ingen tid och trots det har det nu gått en hel jävla månad. För mig är det obegripligt, för mig hände det igår, idag eller det har nog inte ens hänt. 21a har det blivit i alla fall. Livet rör sig. Vi föds och vi dör och det skrämmer mig. Jag känner mig stressad. Ju närmre vi kommer dagen, som fler än jag fruktar, desto mer panik kryper sig in. Kroppen är fylld av ångest och nätterna präglas nu mer av mardrömmar. Varenda natt innebär ett skräckslaget uppvaknande, badande i kallsvett, ensamhet och sorg. För var natt som går känner jag mig mer matt. Jag vill bara sova, lugnt och drömfritt, precis som innan förutom att en ny dag inte längre är välkommen.

Jag inser mer och mer att vägen ur inte är att fly. Det går inte att fly. Tiden kommer ikapp, likaså känslorna. Dagen då allt blir definitivt är nära. Men jag är inte redo. Ingen är redo, skulle jag tro. Det ända som känns viktigt är att hålla Dig vid liv, nära oss och det funkar inte om tiden ska fortsätta rinna förbi. Eller?

En tid när inget fanns, innan vi glidit ifrån allt..

Jag känner igen mig,

men har byn vuxit?

Eller är det jag som blivit mindre?

Nej! Jag har blivit större, modigare, lugnare, nöjdare och mer orädd.

Jag är ensam i Afrika,

Jag njuter av stillheten, ljuden, lukten och maten.

Småkrypen och smutsen gör mig lycklig.

Jag vill bara, bara vara.

Slippa tänka och förklara.

Aldrig tveka, bara leka.

Dom som kräver ska jag neka

Rootvälta – Vara

Hela kroppen skakar, hjärtat bultar, svetten rinner & en otrolig lycka sprider sig inom mig. I HELA mig! Jag är i ringen, i centrum runt professionella senegalesiska trummisar och dansare, jag dansar Sinté. Jag gör det frivilligt. Jag gör det med traditionella Sinté-steg och jag gör det i takt!