.jpg)
Vad fan gör jag i den här lägenheten, det luktar inte hem. Det luktar någon annans liv. Jag vaknar upp och sitter instängd i en lägenhet långt ifrån verkligheten, eller fantasin, jag vet inte längre. Det gick så fort, jag tror min bubbla sprack. Oannonserat och med sådan kraft att jag föll ihop. Plötsligt vet jag inte längre vem jag är, vad jag gör eller var jag hör hemma. Mina vänner som jag vuxit upp med känns som främlingar. De vet inget om mig, jag vet inget om dem. När hände allt detta? Hur länge har jag inte delat min värld med dem?
Jag lever i exil. Jag flyr för att slippa bli påmind om det andra livet, livet som jag inte lever. Som jag inte klarar av att leva. Jag planerar en tillbakaspolning som gör det möjligt för mig att ta tillbaka det jag en dag förlorade. Också det gick fort. För fort för att hinna förstå. Jag vill rätta till det som gick fel och plåstra ihop och fortsätta det planerade, rätta livet.
Kaoset omkring mig yr, jag blundar, flyr och fantiserar. Det hjälper en stund men inte långvarigt. Det slår mig att jag inte längre vet hur länge jag fantiserat. Kan jag skilja på vad som är verkligt eller ej? Det finns stunder då jag är lycklig men är det lycka för att jag lyckats slå bort verkligheten eller för att jag trivs i en liten del av den påtagliga världen? Så länge jag är upptagen lurar jag mig själv, då hinner jag inte se att jag hittar på.
Jag hann vänja mig, hann bo in mig, precis. Nu faller jag igen, fort och hårt. För fort för att hinna ta emot mig. Allt kommer alltid på en och samma gång. Nya och gamla sorger är omöjliga att sortera ut bland tårarna, smärtan är diffus, ogreppbar. Apatin har tagit över. Jag styr inte båten själv längre. Har jag någonsin lyckats göra det?
Människor försvinner alltid.
Människor sviker alltid.
Du,
jag,
alla!
