Den sista dagen att se fram emot.

Jag har längtat efter en dag som denna. Just den här dagen är den som fått mig att orka ta mig upp på mornarna de senaste 4 veckorna. Dagen då jag äntligen skulle få sova ut efter nästan 2 månaders sömnbrist. Men 7.30 ville kroppen inte sova mer, jag har blivit arbetsskadad. 10.50 har jag ledsnat på att inte ha något planerat inför dagen, jag är rastlös, besviken på att jag inte bara kan sitta och njuta. Jag har fortfarande hela dagen framför mig men jag har inte ork eller lust att göra något åt min rastlöshet. Livet känns tomt. Jag läser mail från min tyska hyresvärd och längtar tillbaka. Jag tittar igenom bilder från Senegal och Norrbyskär och längtar tillbaka. Jag har plötsligt inget att se fram emot. Om en vecka har jag omtenta, om två veckor börjar skolan igen och jag vill inte. Jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag vill fly men jag har levt för dagen alldeles för länge att jag inte har några reserver kvar att utnyttja för en sådan flykt. Jag tror så starkt på att jag ska vinna miljoner på triss att jag inte längre oroar mig för hur jag ska klara 22 dagar på 500kr. Problemet är bara att mina undersöknings-trisslotter aldrig verkar dimpa ner i brevlådan.