Vakna för fan...

Ni är döva. Ni är blinda. Ni är stumma. Jag tycker synd om er, men ilskan tar över. Jag vet precis varifrån jag har lärt mig att välja förträngandets väg. Hörde ni? V Ä L J A! Det är ett aktivt val, det är en väg som kanske funkar ett tag. En väg som känns lättare för en stund. Finns det en gräns? Finns det en vändpunkt då varje människa kan se att det inte längre håller? Finns det något som kan få en förträngande människa att vakna upp och inse att ens värld inte överensstämmer med verkligheten? Nä, uppenbarligen inte! Det skrämmer mig. Jag blir mörkrädd när jag förstår att det handlar om människor jag på något sätt trott har brytt sig. Personer som låtsas stötta. Låtsas bry sig. Jag borde kanske ha förstått att det inte fanns något som kunde förändra dessa personer men det är så JÄVLA sjukt. Ni är känslokalla. Ni är förbannat stolta. Ni är äckliga. Jag kräks. Min ilska rinner över när jag förstår att jag inte kan välja bort er. Att jag är född att leva med er. Att jag är dömd att leva med er till den dag då jag eller ni dör. Jag älskar. Jag hatar. Jag tar inte en enda lögn eller undanflykt till. Håll tyst!