Tick-tack...

2 timmar och 47 minuter kvar. Vad ger jag mig in på? I flera veckor har jag pratat om den konsumtionsfria månaden. Jag har laddat, längtat, varnat för att jag inte kommer att kunna medverka på saker och ting som kostar, påstått att jag ska sluta snusa & sluta äta godis. Ingen tror mig, ingen uppmuntrar och stöttar mig och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare haft psyke nog att klara liknande löften. Folk på jobbet är övertygade om att jag faller på dag 1, absolut senast dag 2.

Min konsumtionsfria maj är dock 28 dagar och jag ska klara från dag 1 till 28!

Jag har haft en ”bra” sista konumtionstid… Jag är tokförkyld, tokfattig men kände att jag ändå behövde köpa två sista skivor och gå på en sista spelning. Det var helt klart värt det! Jag är osäker på om det var förkylningen, sömnbristen eller om jag faktiskt lider av någon slags sifferdyslexi som igår fick mig att ställa väckarklockan på 5.45 när jag hade planerat med sl.se att jag skulle ta 5.39 bussen till jobbet. Jag är i alla fall helt säker på att det var sömnbristen som fick mig att snooza en kvart och det var precis i steget in i duschen som jag fick för mig att min klocka just hade visat 6.01. I den panik som infann sig i mig med vetskapen om att jag hade 9 minuter på mig att duscha, klä på mig, äta, koka couscous till matlådan, fixa mitt trassel till hår, borsta tänderna och gå till bussen (15min), åka buss (nacka trafikplats-mölnvik, 20-40min) höll jag på att ringa efter en taxi, men jag kan inget taxinummer och datorn skulle jag aldrig hinna starta för att googla, samtidigt som jag insåg att jag inte har pengar till att betala den resan. Nästa briljanta tanke som slog mig var att ringa mamma, mamma är ju alltid rätt person att ringa i knipa men en halv sekund senare med lite oväntad snabb huvudräkning insåg jag att jag skulle bli ännu senare om mamma skulle vakna, klä på sig, köra från Djurö till Nacka, för att skjutsa mig till Mölnvik. Jag var just i stånd att ge upp och ringa till chefen och sjukanmäla mig när jag kom att tänka på min kära lilla moster som bor i huset bredvid. Kan vara en av världens snabbaste moster. Mindre än 5 minuter senare satt vi i bilen, oätna, oduschade, ostylade men med nyborstade tänder och kläder på, på väg till jobbet och 6.25 flämtar jag iväg till min kassa som står helt obemannad med en vilsen stackars fakturakund snällt väntande på att få göra rätt för sig. Den kaotiska morgonen ledde till ett nödvändigt frallaköp på jordens dyraste fik, en donkenlunch, kedjesnusande och småätande på godis men hela tiden med en glädje inom mig för den kvalitetstid jag vunnit med älskade moster en omänskligt tidig morgon.