Tick-tack...

2 timmar och 47 minuter kvar. Vad ger jag mig in på? I flera veckor har jag pratat om den konsumtionsfria månaden. Jag har laddat, längtat, varnat för att jag inte kommer att kunna medverka på saker och ting som kostar, påstått att jag ska sluta snusa & sluta äta godis. Ingen tror mig, ingen uppmuntrar och stöttar mig och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare haft psyke nog att klara liknande löften. Folk på jobbet är övertygade om att jag faller på dag 1, absolut senast dag 2.

Min konsumtionsfria maj är dock 28 dagar och jag ska klara från dag 1 till 28!

Jag har haft en ”bra” sista konumtionstid… Jag är tokförkyld, tokfattig men kände att jag ändå behövde köpa två sista skivor och gå på en sista spelning. Det var helt klart värt det! Jag är osäker på om det var förkylningen, sömnbristen eller om jag faktiskt lider av någon slags sifferdyslexi som igår fick mig att ställa väckarklockan på 5.45 när jag hade planerat med sl.se att jag skulle ta 5.39 bussen till jobbet. Jag är i alla fall helt säker på att det var sömnbristen som fick mig att snooza en kvart och det var precis i steget in i duschen som jag fick för mig att min klocka just hade visat 6.01. I den panik som infann sig i mig med vetskapen om att jag hade 9 minuter på mig att duscha, klä på mig, äta, koka couscous till matlådan, fixa mitt trassel till hår, borsta tänderna och gå till bussen (15min), åka buss (nacka trafikplats-mölnvik, 20-40min) höll jag på att ringa efter en taxi, men jag kan inget taxinummer och datorn skulle jag aldrig hinna starta för att googla, samtidigt som jag insåg att jag inte har pengar till att betala den resan. Nästa briljanta tanke som slog mig var att ringa mamma, mamma är ju alltid rätt person att ringa i knipa men en halv sekund senare med lite oväntad snabb huvudräkning insåg jag att jag skulle bli ännu senare om mamma skulle vakna, klä på sig, köra från Djurö till Nacka, för att skjutsa mig till Mölnvik. Jag var just i stånd att ge upp och ringa till chefen och sjukanmäla mig när jag kom att tänka på min kära lilla moster som bor i huset bredvid. Kan vara en av världens snabbaste moster. Mindre än 5 minuter senare satt vi i bilen, oätna, oduschade, ostylade men med nyborstade tänder och kläder på, på väg till jobbet och 6.25 flämtar jag iväg till min kassa som står helt obemannad med en vilsen stackars fakturakund snällt väntande på att få göra rätt för sig. Den kaotiska morgonen ledde till ett nödvändigt frallaköp på jordens dyraste fik, en donkenlunch, kedjesnusande och småätande på godis men hela tiden med en glädje inom mig för den kvalitetstid jag vunnit med älskade moster en omänskligt tidig morgon.

21a igen..

Jag hör klockorna slå, det gör jag ofta nu mer. Att bara vara hemma, en helt vanlig vardag, kändes till en början lyxigt men det dröjde inte länge förrän jag ändrade den uppfattningen. Det är mer pinsamt, känns misslyckat. Är jag arbetslös? Ja, jag är på ett sätt arbetslös, jag har ett jobb och jag vill jobba men kan inte så länge Värmdö inte är villiga att köpa något. Bygga något. Förnya sina hem. Jag är student med ofantligt mycket fritid, samtidigt som tiden inte räcker till för att plugga. Kanske är det egentligen orken eller motivationen som inte räcker till? Att vara ledig är jobbigt. Jag känner mig bortskämd. Dagar som denna, när jag är hemma tidigt, runt 13, när jag hör klockorna slå, finns tankarna alltid hos dig. Det är för dig, Viktor, som klockorna slår. Nacka Kyrka har blivit din. Jag kan inte acceptera att tiden rinner förbi, vill tro att det är en och samma dag så fort jag hör klockorna slå, att det i alla fall fortfarande är din dag. Det kan inte ha gått 2 månader utan dig!

Snart...

Mindre än 2 veckor återstår av den tankebefriade konsumtionen. Omedvetet har jag nog ändå dragit ner på köpandet, det märks på kontot åtminstone, som är orört på 2 veckor. Jag tror dock inte att det kommer att underlätta inför min maj-månad, jag vet med stor säkerhet att det kommer att bli en tuff månad och förmodligen en av årets absolut längsta. Jag är motiverad, det är nog det ända jag faktiskt är riktigt motiverad inför just nu, jag ska kämpa. Det kommer däremot stunder då jag ifrågasätter vad jag håller på med. Mitt ex frågade mig häromdagen varför jag hela tiden gör saker som jag egentligen inte vill. Oftast handlar det nog om att jag är ute efter känslan av att jag klarar av något, något som jag i vanliga fall inte ens skulle försöka med. Alla dessa projekt som jag sitter o planerar i minsta detalj uppstår alltid i tider då jag har massa annat som jag verkligen borde ta tag i. Det är min flykt. Metod för att tänka på annat. De sista månaderna har präglats av massa flyktlämpliga händelser, inte bara ett sätt att slippa plugga. Den konsumtionsfria månaden är hämtad från 365saker.se, jag ska utmana och jag ska göra det bra. Till och från har jag projekt om att sluta snusa, godisförbud och träna bättre, det brukar skita sig ganska fort. Mina pågående projekt handlar om att springa Midnattsloppet – jag hatar att springa, vilket tvingar mig till att springa lite redan nu för att palla. Innan den 9e maj ska jag dessutom lyckats få magrutor och orka stå i plankan i 5 minuter. Jag börjar tvivla på att jag lyckas. Jag ska hitta min bortsprungna tyska också, så istället för att läsa sjuksyrregrejer ägnar jag mig åt tysk film och barnböcker. När jag beslutade mig för att ha en köpfri månad insåg jag att jag kommer slå många projekt i ett, om jag lyckas. Maj kommer att tvinga mig sluta snusa och sluta äta godis vilket kommer att hjälpa mig i mina mål för träningen. Maj kommer att hjälpa min arbetslösa, obefintliga ekonomi på fötter. Den kommer dessutom att främja mitt pluggande på Nacka Bibliotek när jag inte längre kan gå och tröstshoppa så fort jag blir omotiverad. Slutligen kanske en köpfri månad stimulerar mig till att börja bojkotta äckelföretag igen, göra mig uppmärksam på att jag klarar mig bra utan dem!? Jag ska bli bra igen!

Det finns så mycket jag vill säga...

Hur kan de ens få existera, rädslorna som vi har. För alltid ofattbart för mig hur ni har agerat. Vad vi än frågar så får vi inga svar. Det finns så många som känner samma sak, som tappat hopp och vänt sin tilltro till hat. Ni sparkar på de starka och tystar ner. Försöker mörklägga allt och tror att ingen ser. Hur kan ni leva med att se oss i ögonen? Arbeta vidare med allt, så rakryggade? Man blir arg och känner vanmakt när man ser er patrullera. Det känns fan inte betryggande.

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då hatet tog över. Jag som alltid förespråkat kärlek. Jag känner ingenting. För de som hade hopp i blicken, bra jobbat, nu ser de svart. För de som hade tro i hjärtat, bra jobbat, det försvann snabbt. Vi som trodde ni skulle skydda oss, här finns bara förakt. Vad är det för kultur ni har i er kår? Den ger mig kalla kårar. Varför strör ni gärna salt i redan djupa sår, njuter när det sårar?

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Finns så mycket oro som frodats i magen, så många ord som odlats sen den dagen. En överdos av den rättvisa lagen, processen har varit så sjuk och utdragen.
…

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…
Äkta Kärlek – Lagligt förtryck

Vakna för fan...

Ni är döva. Ni är blinda. Ni är stumma. Jag tycker synd om er, men ilskan tar över. Jag vet precis varifrån jag har lärt mig att välja förträngandets väg. Hörde ni? V Ä L J A! Det är ett aktivt val, det är en väg som kanske funkar ett tag. En väg som känns lättare för en stund. Finns det en gräns? Finns det en vändpunkt då varje människa kan se att det inte längre håller? Finns det något som kan få en förträngande människa att vakna upp och inse att ens värld inte överensstämmer med verkligheten? Nä, uppenbarligen inte! Det skrämmer mig. Jag blir mörkrädd när jag förstår att det handlar om människor jag på något sätt trott har brytt sig. Personer som låtsas stötta. Låtsas bry sig. Jag borde kanske ha förstått att det inte fanns något som kunde förändra dessa personer men det är så JÄVLA sjukt. Ni är känslokalla. Ni är förbannat stolta. Ni är äckliga. Jag kräks. Min ilska rinner över när jag förstår att jag inte kan välja bort er. Att jag är född att leva med er. Att jag är dömd att leva med er till den dag då jag eller ni dör. Jag älskar. Jag hatar. Jag tar inte en enda lögn eller undanflykt till. Håll tyst!

2009

En vän säger att det skulle bli det bästa året,
jag var beredd att hålla med,
men vi har ångrat oss. Båda två.
Det kan bli det värsta,
det är i alla fall en kvalificerat kandidat till ett av livets värsta år.
Dagarna går, veckorna likaså,
bra dagar varvas med vidriga,
men det är de vidriga som biter sig fast
och vägrar ge upp och ständigt gör sig påminda.
Jag vill minnas alla dagar, lika bra.
Jag vill orka vara kvar,
men jag väljer att fly.
Jag väljer det enkla vägen, för stunden.
Förträngandets väg är min väg.

2009
Tog sin början i feberkoman, utebliven afrikatripp och en lång tristess. 2009 fortsatte med en rivstart i pluggångest för att sedan kombineras med vidrig sorg och saknad. Två fantastiska skidveckor skulle inte heller de få vara orörda. Ännu en att sörja & flera att trösta.

2009, är du klar? Har du lekt färdigt? Kan du ge oss en chans att återuppbyggas och andas lugnt ett tag? Kan du ge oss tid att sörja i fred, bara för en stund? Snälla!