Jag vill inte ha en ny dag

Saker och ting rör sig mot min vilja, jag vill inte, det finns ingen tid och trots det har det nu gått en hel jävla månad. För mig är det obegripligt, för mig hände det igår, idag eller det har nog inte ens hänt. 21a har det blivit i alla fall. Livet rör sig. Vi föds och vi dör och det skrämmer mig. Jag känner mig stressad. Ju närmre vi kommer dagen, som fler än jag fruktar, desto mer panik kryper sig in. Kroppen är fylld av ångest och nätterna präglas nu mer av mardrömmar. Varenda natt innebär ett skräckslaget uppvaknande, badande i kallsvett, ensamhet och sorg. För var natt som går känner jag mig mer matt. Jag vill bara sova, lugnt och drömfritt, precis som innan förutom att en ny dag inte längre är välkommen.

Jag inser mer och mer att vägen ur inte är att fly. Det går inte att fly. Tiden kommer ikapp, likaså känslorna. Dagen då allt blir definitivt är nära. Men jag är inte redo. Ingen är redo, skulle jag tro. Det ända som känns viktigt är att hålla Dig vid liv, nära oss och det funkar inte om tiden ska fortsätta rinna förbi. Eller?