känslomässigt självmord...

vad hände när jag plötsligt tog steget till att begå ett känslomässigt självmord? Insåg jag plötsligt att jag inte hade något alls att förlora längre, att jag lika väl kunde dra det till sin yttersta spets och för det första erkänna att jag vill ha en träff och därefter ta hans villkor, om att det först krävs en ansökning till hans far, på allvar.
Ändå har jag suttit en hel lunch och instämt i en klasskamrats goda råd om hur man undviker just sådana självmord. Är jag kanske ute efter underhållning eller är jag bara knäpp, precis som jag ger sken av?

Första intryck är inte min grej, det bevisade jag tydligt på jobbet.
Hans pappa - Jasså, det är du som är Veronica!?
Jag - ah (samtidigt som jag i panik springer därifrån)
Ett "hej" kan man ju se som ett lämpligt alternativ annars. Eller för att rätta till det hela, skriva ett A4-långt ansökningbrev.
Jag kan åtminstone konstatera att jag inte lider någon brist på tillit till mig själv, möjligen av en aning självinsikt, men va fan, det kan man väl leva bra på utan, eller?

Jag är knäpp men jag har iaf roligt, nästan hela tiden!