Vad fan gör jag i den här lägenheten, det luktar inte hem. Det luktar någon annans liv. Jag vaknar upp och sitter instängd i en lägenhet långt ifrån verkligheten, eller fantasin, jag vet inte längre. Det gick så fort, jag tror min bubbla sprack. Oannonserat och med sådan kraft att jag föll ihop. Plötsligt vet jag inte längre vem jag är, vad jag gör eller var jag hör hemma. Mina vänner som jag vuxit upp med känns som främlingar. De vet inget om mig, jag vet inget om dem. När hände allt detta? Hur länge har jag inte delat min värld med dem?

Jag lever i exil. Jag flyr för att slippa bli påmind om det andra livet, livet som jag inte lever. Som jag inte klarar av att leva. Jag planerar en tillbakaspolning som gör det möjligt för mig att ta tillbaka det jag en dag förlorade. Också det gick fort. För fort för att hinna förstå. Jag vill rätta till det som gick fel och plåstra ihop och fortsätta det planerade, rätta livet.

Kaoset omkring mig yr, jag blundar, flyr och fantiserar. Det hjälper en stund men inte långvarigt. Det slår mig att jag inte längre vet hur länge jag fantiserat. Kan jag skilja på vad som är verkligt eller ej? Det finns stunder då jag är lycklig men är det lycka för att jag lyckats slå bort verkligheten eller för att jag trivs i en liten del av den påtagliga världen? Så länge jag är upptagen lurar jag mig själv, då hinner jag inte se att jag hittar på.

Jag hann vänja mig, hann bo in mig, precis. Nu faller jag igen, fort och hårt. För fort för att hinna ta emot mig. Allt kommer alltid på en och samma gång. Nya och gamla sorger är omöjliga att sortera ut bland tårarna, smärtan är diffus, ogreppbar. Apatin har tagit över. Jag styr inte båten själv längre. Har jag någonsin lyckats göra det?

Människor försvinner alltid.
Människor sviker alltid.
Du,
jag,
alla!

Ödesatt

Jag är ödesatt, ofrivilligt så klart.
Jag är förvirrad, ensam & lost
Känner ingen. Vill inte lära känna.
Olärd men också utan direkt stöd
Bästa stödet finns där jag hör hemma,
inte här. Verkligen inte här.

Jag är ödesatt, det sista jag ville.
Jag önskar mig värme,
men kräsen som jag är godtas bara en.
Men det är bråttom, jag skakar.

Jag är ödesatt, och tjurar
Ska lära mig säga nej, det är inte värt det.
Jag är yr,
blicken vacklar, jag vacklar.
och skäms.
Jag känner ingen.

Jag är ödesatt och vill hem.
Låt mig iaf få sova en stund,
men ryck inte min tryggaste vrå.
Låt mig stanna.

Jag är ju ödesatt

http://www.youtube.com/watch?v=tQetX8NaHrg

har alltid trott att youtube var till för att kunna skratta åt andra... inte åt mig själv :S

Kan vi inte bara gå bredvid varandra och låtsas att du inte är så mycket vackrare än jag? Du gör mig nervös. Jag vill ha lite av din värme. For real <3

Don't Let Them Put Ya Down...

kriga, stå emot och inte låta sig luras.
jag har makten, jag ska behålla makten. jag har rätt.

aldrig ge upp. inte visa rädsla. torpeder och inslaget pannben - du vågar aldrig. du är gapig men också full. du är rädd men nykter. jag är i säkert förvar. det tror jag. du inser snart. i bästa fall. jag har rätt. ge upp

Kära förändring...

Här är du inte välkommen. Fantasin flödade när jag motstridigt började packa upp i nya lyan. In i det längsta placerades mina tusen och en saker ut på exakt samma plats som i min älskade och före detta lägenhet. Men jag vill inte tro att det var bristen på fantasi som förorsakade detta, kanske aningens trista, beteende utan att det var rädslan för förändring som tog övertaget. Möbleringen har dock orsakat en del förvirring och irritation då jag nu mer blir så illa tvungen att fundera varje morgon på vart jag egentligen har hamnat. Det är ingen toppenstart på dagen, det kan jag lova. Jag blev också tvungen att ta till svordomar när mina skivor skulle packas upp i cd-ställen, plötsligt kom jag inte ihåg hur jag tidigare har haft dom sorterade.

Jag kan gå!

På några sekunder passerade hela mitt kommande liv i revy. Det var inte längre en självklarhet att kunna röra på sig. Skulle jag någonsin kunna dansa mer? Hur skulle jag kunna tjäna pengar? Ville jag fortsätta leva? I samma stund som andan gick ur mig, kom förtvivlan om att behöva leva vidare. Plötsligt fanns det inget som kändes meningsfullt. Inte mer än Elins kärlek som var det ända som lyckades tränga igenom och nå min själ.

Han var starkare än vad han trodde. Jag var svagare än vad jag trodde. Jag ville rädda Elin från hans starka grepp. Jag skulle vinna brottningsmatchen. Jag förlorade. Det gick fort. Jag blev kastad, likt en vante, i gräsmattan. Jag var tydligen vig. Speciellt i ryggen. Jag kan forma ryggen till bokstaven U. Jag ska skriva det i min nästa jobbansökan

Efter 2 besök på akuten fick jag mitt liv tillbaka. Jag hade inte förlorat rörelseförmågan, kroppsdelar eller livsglädjen. Jag hade pajjat en muskel i axeln som gjorde att jag inte kunde lyfta armen, min rygg var mörbultad och redo att läggas på grillen. Jag njuter för varje steg jag kan ta!

Den sista dagen att se fram emot.

Jag har längtat efter en dag som denna. Just den här dagen är den som fått mig att orka ta mig upp på mornarna de senaste 4 veckorna. Dagen då jag äntligen skulle få sova ut efter nästan 2 månaders sömnbrist. Men 7.30 ville kroppen inte sova mer, jag har blivit arbetsskadad. 10.50 har jag ledsnat på att inte ha något planerat inför dagen, jag är rastlös, besviken på att jag inte bara kan sitta och njuta. Jag har fortfarande hela dagen framför mig men jag har inte ork eller lust att göra något åt min rastlöshet. Livet känns tomt. Jag läser mail från min tyska hyresvärd och längtar tillbaka. Jag tittar igenom bilder från Senegal och Norrbyskär och längtar tillbaka. Jag har plötsligt inget att se fram emot. Om en vecka har jag omtenta, om två veckor börjar skolan igen och jag vill inte. Jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag vill fly men jag har levt för dagen alldeles för länge att jag inte har några reserver kvar att utnyttja för en sådan flykt. Jag tror så starkt på att jag ska vinna miljoner på triss att jag inte längre oroar mig för hur jag ska klara 22 dagar på 500kr. Problemet är bara att mina undersöknings-trisslotter aldrig verkar dimpa ner i brevlådan.

Ibland har jag tur, ibland inte

Jag fick för mig att Staffan behövde åka till Falun, så när tiden kom ifatt honom och han tvingades lämna 20+ åldern, fick han en kryptisk lapp om ett äventyr 4 månader senare. Med några öl och en påse godis satt vi alltså på tåget, Staffan fortfarande ganska ovetande och jag lagom ivrig. Väl i Falun spatserade vi till närmsta parkbänk med solläge för att slurka dem sista ölen innan vår riktiga jakt på stället började. Falun är litet. Falun är tämligen dött. Falun har ett ställe med drag i, enligt pratsam kvinna på tåget. Men Harrys är inte bara det ända stället utan det mest hemliga också. Efter att ha vandrat samma gata fram och tillbaka ett visst antal gånger fick vi äntligen syn på i alla fall ställets lastkaj och därefter nådde snilleblixten oss. Vi måste helt enkelt vara på fel gata!
På Harrys intogs en god middag och fina öl innan vi parkerade oss längst fram vid scenen som vanligt. Att stå längst fram och få vara några ynka centimeter ifrån ledsångaren gör att vem som helst återgår till ett obehagligt fjortistillstånd. Även jag, mogna jag, blev alltså 14 år när ögonkontakt skapades. Som 14 åring vet alla att blicken flackar, en rodnad drar sig över ansiktet samtidigt som det är fullkomligt omöjligt att sluta le. Av den sed som gäller bör man berömma och tacka efter en fin spelning men som äkta fjortis är en sådan handling fruktansvärt pirrigt. Men med mogna Staffan i ryggen så får jag ur mig "Grym spelning!" var på sångaren Mattias tackar och frågar om det var första gången. Första gången som jag blev kär, tänker jag men svarar "Näe, fjärde. Vi har åkt från Stockholm för er skull, vårt tåg hem går 3.32." Han är då ganska snabb med att tala om att vi nog måste vara lite galna men bjuder in oss på efterfest på kanske finaste sviten. Jag, Staffan och självaste Rootvälta på hotellets minsta rum, med lite rosévin i handen. Ibland har jag väldans tur!

Jag kan leka att jag är någon annan

Jag kan dra på mig den döda rocken, behålla känslan av att jag är någon som nästan ingen känner igen. Jag kan vara ingen en stund, som ett glas vatten. Slinker mest bara förbi utan smak och konsistens. Jag kan svara på tilltal, uppföra mig och dra en vit lögn om stunden kräver. Jag kan vara upptagen, stressad och borta. Det kan jag nog.

20 dagar kan jag vara tyst.
10 dagar kan jag vara utan snus.

365 saker i mig

Jag har alltid varit en fantastisk tidsoptimist, sagolikt stressad och oerhört bra på att planera in saker som jag egentligen inte har lust med. Jag har länge levt utefter mina listor i hopp om att hinna bocka av allt varje vecka, månad, år. Allt som oftast tvingas jag dock lova mig själv att ”på måndag… då ska jag förändra det ena och det andra, skärpa mig och bli en bättre människa!”

När jag jobbade visste jag precis vad jag ville göra med mitt liv, jag hade en plan. Den planen handlade först och främst om att plugga till sjuksköterska på Röda Korset, ingen annan linje eller skola var egentligen aktuell. När jag nu pluggar har min värld och plan förvandlats till ett tiotal andra planer, drömmar och viljor. Jag vill allt på en gång! Den ursprungliga har nästintill suddats ut helt. Vad hände? Jag oroar mig för att jag inte längre riktigt är på det klara med vem jag faktiskt är eller vill vara.

# 1 Åka till Berlin & bo i skönt kollektiv
# 2 Bli grym på tyska
# 3 Åka på festivaler, se alla band!
# 4 Bli kär (i en tysk)
# 5 Dansa en himla massa
# 6 Stanna i Västafrika en hel vinter
# 7 Volontära i Afrika
# 8 Surfa i Biarritz
# 9 Surfa och träffa Beis i San Diego
# 10 Ta mig igenom Sjuksköterskeprogrammet för att gå psykologiinriktningen
# 11 Rensa fisk i Norge och få upp min ekonomi på fötter igen
# 12 Besvara massa panelundersökningar för att få många trisslotter hemskickat och öka min chans att vinna en hyfsad pension till mams.
# 13 Bli Miljö- & Hälsoskydd
# 14 Engagera mig mer i saker som är betydelsefulla för mig
# 15 Våga mer
# 16 Ha en lite mer helhjärtad konsumtionsfri månad
# 17 Öppna ett tehus
# 18 Sprida kärlek
# 19 Flytta in i Altesbackhausberlin
# 20 Lära mig spela djembe
# 21 Lära mig spela gitarr
# 22 Bli turistguide på Vasa Museet för alla tyskar
# 23 Bli en riktig vegetarian
# 24 Bli en duktig konsument
# 25 Jobba, dra, jobba, dra…
# 26 Säsonga i fjällen
# 27 Gifta mig med Erlend Loe
# 28 Hitta mer tid
# 29 Åka Vasaloppet
# 30 Cykla till Barcelona
# 31 Skaffa en kolonilott
# 32 Återuppbygga Soteria
# 33 Leva ett enkelt, lugnt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=i2I0UHcrWoo

Dag 7

Okej, det går bättre. Eller det känns bättre. Ett par undantag har dock begåtts.
1. Bakning med saker som redan finns i skåpet bedömde jag som godkänt eller ett något tveksamt godkänt. Kanske behövde jag inte socker för att överleva och visst är bak lite lyxigt men för att ta övertaget om jag-måste-ha-snus-nu-begäret så var det ett nödvändigt undantag.
2. Dag 3, som ju nog också varit den värsta dagen hittills, slutade med att jag åt upp lite godis som jag hade köpt i april men inte ätit upp för att det var så äckligt. Det var godare i kris!
3. Begravningsfika. Där finns ingen annan ursäkt än att jag inte kunde motstå. Förlåt!


Jag trodde hon skulle dö, hon såg döende ut, men var det av saknad, skam, ångest eller någon hemlighet? Han höll sig dock kall och hård, men nervositeten kunde han inte hålla inom sig, händerna ville inte ligga still. Var det stress över vad han hade sett men inte gjort något åt? Var det oro över att någon skulle få veta att allt gått snett? Och du då, dig kände jag knappt igen. Du var inte full, du var nog nykter. Men du verkade hög på något. Hög av skräck kanske, som du försökte dölja med konstlade skratt, hispiga ryggklappskramar och en undvikande blick. Men dina tårfyllda ögon hann jag se men du hade sprungit vidare innan jag hann tala om för dig att det är ok att gråta, att vara ledsen, att visa sin saknad och rädsla. Jag hoppas mosters ord klingar i dina öron. Men DU, du vilar nog gott. Jag skulle ha tagit med mig en guldpeng och klistrat med superlim på din låda och låta dig påminnas om hur du njöt av att se hur jag och bror, varannan helg, kämpade för att få loss din tia på gångplattan. Hur kan den fortfarande sitta där, minst 10 år senare?

Dag 3

Jag har klarat 2 ½ dag som konsumtionsfri med undantag för en gratismuffin som ändå skulle ha slängts om jag inte hade ätit upp den. Jag har kommit på mig själv med att sitta och förhandla med mitt samvete. Det finns för tillfället två förslag:

1. Jag lovar att kämpa hela månaden ut om jag bara kan få ha snus som undantag.
2. Jag lovar att kämpa hela månaden ut om jag bara kan få ha lite godis ibland som undantag.

Mitt i förhandlingarna brukar jag dock inse att om jag skulle lyckas få igenom ett av förslagen så kan jag faktiskt lika väl lägga ner allt.

Jag har glömt varför jag plågar mig själv, det känns inte meningsfullt längre....

Dag 1

Tanke nummer:
1. Snus
2. Ge mig en sista snus, snälla.
3. Jag måste ha en snus nu!
...

151. För fan, ge hit en nu!

Tick-tack...

2 timmar och 47 minuter kvar. Vad ger jag mig in på? I flera veckor har jag pratat om den konsumtionsfria månaden. Jag har laddat, längtat, varnat för att jag inte kommer att kunna medverka på saker och ting som kostar, påstått att jag ska sluta snusa & sluta äta godis. Ingen tror mig, ingen uppmuntrar och stöttar mig och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare haft psyke nog att klara liknande löften. Folk på jobbet är övertygade om att jag faller på dag 1, absolut senast dag 2.

Min konsumtionsfria maj är dock 28 dagar och jag ska klara från dag 1 till 28!

Jag har haft en ”bra” sista konumtionstid… Jag är tokförkyld, tokfattig men kände att jag ändå behövde köpa två sista skivor och gå på en sista spelning. Det var helt klart värt det! Jag är osäker på om det var förkylningen, sömnbristen eller om jag faktiskt lider av någon slags sifferdyslexi som igår fick mig att ställa väckarklockan på 5.45 när jag hade planerat med sl.se att jag skulle ta 5.39 bussen till jobbet. Jag är i alla fall helt säker på att det var sömnbristen som fick mig att snooza en kvart och det var precis i steget in i duschen som jag fick för mig att min klocka just hade visat 6.01. I den panik som infann sig i mig med vetskapen om att jag hade 9 minuter på mig att duscha, klä på mig, äta, koka couscous till matlådan, fixa mitt trassel till hår, borsta tänderna och gå till bussen (15min), åka buss (nacka trafikplats-mölnvik, 20-40min) höll jag på att ringa efter en taxi, men jag kan inget taxinummer och datorn skulle jag aldrig hinna starta för att googla, samtidigt som jag insåg att jag inte har pengar till att betala den resan. Nästa briljanta tanke som slog mig var att ringa mamma, mamma är ju alltid rätt person att ringa i knipa men en halv sekund senare med lite oväntad snabb huvudräkning insåg jag att jag skulle bli ännu senare om mamma skulle vakna, klä på sig, köra från Djurö till Nacka, för att skjutsa mig till Mölnvik. Jag var just i stånd att ge upp och ringa till chefen och sjukanmäla mig när jag kom att tänka på min kära lilla moster som bor i huset bredvid. Kan vara en av världens snabbaste moster. Mindre än 5 minuter senare satt vi i bilen, oätna, oduschade, ostylade men med nyborstade tänder och kläder på, på väg till jobbet och 6.25 flämtar jag iväg till min kassa som står helt obemannad med en vilsen stackars fakturakund snällt väntande på att få göra rätt för sig. Den kaotiska morgonen ledde till ett nödvändigt frallaköp på jordens dyraste fik, en donkenlunch, kedjesnusande och småätande på godis men hela tiden med en glädje inom mig för den kvalitetstid jag vunnit med älskade moster en omänskligt tidig morgon.

21a igen..

Jag hör klockorna slå, det gör jag ofta nu mer. Att bara vara hemma, en helt vanlig vardag, kändes till en början lyxigt men det dröjde inte länge förrän jag ändrade den uppfattningen. Det är mer pinsamt, känns misslyckat. Är jag arbetslös? Ja, jag är på ett sätt arbetslös, jag har ett jobb och jag vill jobba men kan inte så länge Värmdö inte är villiga att köpa något. Bygga något. Förnya sina hem. Jag är student med ofantligt mycket fritid, samtidigt som tiden inte räcker till för att plugga. Kanske är det egentligen orken eller motivationen som inte räcker till? Att vara ledig är jobbigt. Jag känner mig bortskämd. Dagar som denna, när jag är hemma tidigt, runt 13, när jag hör klockorna slå, finns tankarna alltid hos dig. Det är för dig, Viktor, som klockorna slår. Nacka Kyrka har blivit din. Jag kan inte acceptera att tiden rinner förbi, vill tro att det är en och samma dag så fort jag hör klockorna slå, att det i alla fall fortfarande är din dag. Det kan inte ha gått 2 månader utan dig!

Snart...

Mindre än 2 veckor återstår av den tankebefriade konsumtionen. Omedvetet har jag nog ändå dragit ner på köpandet, det märks på kontot åtminstone, som är orört på 2 veckor. Jag tror dock inte att det kommer att underlätta inför min maj-månad, jag vet med stor säkerhet att det kommer att bli en tuff månad och förmodligen en av årets absolut längsta. Jag är motiverad, det är nog det ända jag faktiskt är riktigt motiverad inför just nu, jag ska kämpa. Det kommer däremot stunder då jag ifrågasätter vad jag håller på med. Mitt ex frågade mig häromdagen varför jag hela tiden gör saker som jag egentligen inte vill. Oftast handlar det nog om att jag är ute efter känslan av att jag klarar av något, något som jag i vanliga fall inte ens skulle försöka med. Alla dessa projekt som jag sitter o planerar i minsta detalj uppstår alltid i tider då jag har massa annat som jag verkligen borde ta tag i. Det är min flykt. Metod för att tänka på annat. De sista månaderna har präglats av massa flyktlämpliga händelser, inte bara ett sätt att slippa plugga. Den konsumtionsfria månaden är hämtad från 365saker.se, jag ska utmana och jag ska göra det bra. Till och från har jag projekt om att sluta snusa, godisförbud och träna bättre, det brukar skita sig ganska fort. Mina pågående projekt handlar om att springa Midnattsloppet – jag hatar att springa, vilket tvingar mig till att springa lite redan nu för att palla. Innan den 9e maj ska jag dessutom lyckats få magrutor och orka stå i plankan i 5 minuter. Jag börjar tvivla på att jag lyckas. Jag ska hitta min bortsprungna tyska också, så istället för att läsa sjuksyrregrejer ägnar jag mig åt tysk film och barnböcker. När jag beslutade mig för att ha en köpfri månad insåg jag att jag kommer slå många projekt i ett, om jag lyckas. Maj kommer att tvinga mig sluta snusa och sluta äta godis vilket kommer att hjälpa mig i mina mål för träningen. Maj kommer att hjälpa min arbetslösa, obefintliga ekonomi på fötter. Den kommer dessutom att främja mitt pluggande på Nacka Bibliotek när jag inte längre kan gå och tröstshoppa så fort jag blir omotiverad. Slutligen kanske en köpfri månad stimulerar mig till att börja bojkotta äckelföretag igen, göra mig uppmärksam på att jag klarar mig bra utan dem!? Jag ska bli bra igen!

Det finns så mycket jag vill säga...

Hur kan de ens få existera, rädslorna som vi har. För alltid ofattbart för mig hur ni har agerat. Vad vi än frågar så får vi inga svar. Det finns så många som känner samma sak, som tappat hopp och vänt sin tilltro till hat. Ni sparkar på de starka och tystar ner. Försöker mörklägga allt och tror att ingen ser. Hur kan ni leva med att se oss i ögonen? Arbeta vidare med allt, så rakryggade? Man blir arg och känner vanmakt när man ser er patrullera. Det känns fan inte betryggande.

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då hatet tog över. Jag som alltid förespråkat kärlek. Jag känner ingenting. För de som hade hopp i blicken, bra jobbat, nu ser de svart. För de som hade tro i hjärtat, bra jobbat, det försvann snabbt. Vi som trodde ni skulle skydda oss, här finns bara förakt. Vad är det för kultur ni har i er kår? Den ger mig kalla kårar. Varför strör ni gärna salt i redan djupa sår, njuter när det sårar?

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…

Finns så mycket oro som frodats i magen, så många ord som odlats sen den dagen. En överdos av den rättvisa lagen, processen har varit så sjuk och utdragen.
…

Så ni är lyckade, ni känner stolthet, när ni sviker era barn.
…
Äkta Kärlek – Lagligt förtryck

Vakna för fan...

Ni är döva. Ni är blinda. Ni är stumma. Jag tycker synd om er, men ilskan tar över. Jag vet precis varifrån jag har lärt mig att välja förträngandets väg. Hörde ni? V Ä L J A! Det är ett aktivt val, det är en väg som kanske funkar ett tag. En väg som känns lättare för en stund. Finns det en gräns? Finns det en vändpunkt då varje människa kan se att det inte längre håller? Finns det något som kan få en förträngande människa att vakna upp och inse att ens värld inte överensstämmer med verkligheten? Nä, uppenbarligen inte! Det skrämmer mig. Jag blir mörkrädd när jag förstår att det handlar om människor jag på något sätt trott har brytt sig. Personer som låtsas stötta. Låtsas bry sig. Jag borde kanske ha förstått att det inte fanns något som kunde förändra dessa personer men det är så JÄVLA sjukt. Ni är känslokalla. Ni är förbannat stolta. Ni är äckliga. Jag kräks. Min ilska rinner över när jag förstår att jag inte kan välja bort er. Att jag är född att leva med er. Att jag är dömd att leva med er till den dag då jag eller ni dör. Jag älskar. Jag hatar. Jag tar inte en enda lögn eller undanflykt till. Håll tyst!

2009

En vän säger att det skulle bli det bästa året,
jag var beredd att hålla med,
men vi har ångrat oss. Båda två.
Det kan bli det värsta,
det är i alla fall en kvalificerat kandidat till ett av livets värsta år.
Dagarna går, veckorna likaså,
bra dagar varvas med vidriga,
men det är de vidriga som biter sig fast
och vägrar ge upp och ständigt gör sig påminda.
Jag vill minnas alla dagar, lika bra.
Jag vill orka vara kvar,
men jag väljer att fly.
Jag väljer det enkla vägen, för stunden.
Förträngandets väg är min väg.

2009
Tog sin början i feberkoman, utebliven afrikatripp och en lång tristess. 2009 fortsatte med en rivstart i pluggångest för att sedan kombineras med vidrig sorg och saknad. Två fantastiska skidveckor skulle inte heller de få vara orörda. Ännu en att sörja & flera att trösta.

2009, är du klar? Har du lekt färdigt? Kan du ge oss en chans att återuppbyggas och andas lugnt ett tag? Kan du ge oss tid att sörja i fred, bara för en stund? Snälla!

Första slaget...

och det är på tiden!
Står i försvar, redo för krig. Ett samtal om bitterfittan, ledde fort vidare till provocerande kommentarer, ett försök att bryta ner mitt jag... G L Ö M D E T !
Ja, jag är tjej.
Ja, jag är bitter. Jag är bitter över att vi inte är jämställda, att du inte ser det. Jag är bitter över att du, ni, vågar ifrågasätta min feministiska ståndpunkt. Ja, ni har rätt, jag kanske inte lever upp till er radikala bild av en feminist. Ja, jag sminkar mig ibland, ja, jag rakar mig ibland, ja, jag blir kär ibland. MEN jag har aldrig utgjort mig för att vara en radikal manshatare! Jag är bitter över att inte bli tagen på allvar, jag är bitter över att behöva ta till gråt för att ni ens ska lyssna på vad jag säger. Det är ni som gör mig bitter!


Jag blir förbannad när folk säger
”jämlikheten den e fin nu. Vi har kommit ända fram – vi vågar”
För det där e bara bullshit!
Det händer ingenting här.
Känn efter själv när jag frågar:

Vad ska jag göra, vad ska göra
För å få hänga med så många som möjligt?
Vad ska jag göra, vad ska jag göra
För å få gänga med så många som möjligt?
Äkta Kärlek - Liggadoren

"Ha det nice"

Kunde du se all denna sorg,
känna hur många hjärtan som du har berört,
dela den saknaden vi alla känner?
Kunde du förstå hur älskad du var,
och alltid kommer att vara?

Jag hade svårt att se att det skulle kunna bli något fint av en sådan dag som igår,
men din dag var fin.
Vi var många, alla där bara för din skull.
Saknaden var obegriplig.
Räknade du tårarna som föll?

Jag vet att du var där,
att du såg oss,
att du höll Sara och din familj i handen.
Jag vet det för att det kändes
och för att den lilla kistan aldrig skulle räcka till för dig,
Viktor den store Wendell.
Det kunde vi alla se!

Jag vill inte ha en ny dag

Saker och ting rör sig mot min vilja, jag vill inte, det finns ingen tid och trots det har det nu gått en hel jävla månad. För mig är det obegripligt, för mig hände det igår, idag eller det har nog inte ens hänt. 21a har det blivit i alla fall. Livet rör sig. Vi föds och vi dör och det skrämmer mig. Jag känner mig stressad. Ju närmre vi kommer dagen, som fler än jag fruktar, desto mer panik kryper sig in. Kroppen är fylld av ångest och nätterna präglas nu mer av mardrömmar. Varenda natt innebär ett skräckslaget uppvaknande, badande i kallsvett, ensamhet och sorg. För var natt som går känner jag mig mer matt. Jag vill bara sova, lugnt och drömfritt, precis som innan förutom att en ny dag inte längre är välkommen.

Jag inser mer och mer att vägen ur inte är att fly. Det går inte att fly. Tiden kommer ikapp, likaså känslorna. Dagen då allt blir definitivt är nära. Men jag är inte redo. Ingen är redo, skulle jag tro. Det ända som känns viktigt är att hålla Dig vid liv, nära oss och det funkar inte om tiden ska fortsätta rinna förbi. Eller?

En tid när inget fanns, innan vi glidit ifrån allt..

Jag känner igen mig,

men har byn vuxit?

Eller är det jag som blivit mindre?

Nej! Jag har blivit större, modigare, lugnare, nöjdare och mer orädd.

Jag är ensam i Afrika,

Jag njuter av stillheten, ljuden, lukten och maten.

Småkrypen och smutsen gör mig lycklig.

Jag vill bara, bara vara.

Slippa tänka och förklara.

Aldrig tveka, bara leka.

Dom som kräver ska jag neka

Rootvälta – Vara

Hela kroppen skakar, hjärtat bultar, svetten rinner & en otrolig lycka sprider sig inom mig. I HELA mig! Jag är i ringen, i centrum runt professionella senegalesiska trummisar och dansare, jag dansar Sinté. Jag gör det frivilligt. Jag gör det med traditionella Sinté-steg och jag gör det i takt!

Mening, i väntan på tron..

EMAS! När fan blir jag troende?
Hur fan ska en tro kunna hjälpa när ångesten krupit sig in i varenda jävla cell?
Du ljuger, du bara flummar och har aldrig klivit ur din bubbla för att se verkligheten.
Jag tror dig inte, jag vill inte tro dig, det gör för ont!

Det gör så fruktansvärt ont!
Hålet du lämnade efter dig kommer aldrig att kunna fyllas,
ersättas eller förträngas.
Du spred så mycket glädje omkring dig,
inte bara runt Sara, du berörde oss alla med dina skratt!
Ingen människa som fått äran att möta dig skulle kunna säga ett ont ord om dig.

Du skapade relationer i alla möten.

- Viktor Wendell -

Jag minns när du hade klippt hockeyfrilla,
hur Sara gnydde om att det inte var så fint.
Jag tyckte tvärtom,
kanske för att jag själv hade låtit Marie klippa hockeyfrilla på mig =)

Jag frågar Lise om hon tror att allt kommer att gå bra till slut.
Det beror på vad jag menar med till slut, säger hon.
Om jag menar alldeles till slut, är det föga sannolikt att
det kommer att gå bra. Det är naturligtvis en fråga om
tro, säger Lise. En del tror ju att de ska leva flera gånger
eller att de ska komma till fina ställen efter döden.
Om jag menar efter hand, om ett tag, att saker och ting
kommer att ordna sig med tiden, så är chansen större.
Det beror förstås också på vad jag menar med bra.
Hon frågar vart jag vill komma.
Jag säger att jag inte vet.
Jag säger att det jag vill veta antagligen är om saker och
ting kommer att ordna sig. Det är inte så mycket jag vill
ha. Men jag vill ha det bra. Jag har lust att leva ett enkelt
och gott liv med många goda stunder och mycket roligt.
Lise menar att det absolut bör vara inom räckhåll för mig.
Jag säger att det inte är så mycket som är roligt så länge
jag inte känner att tillvaron har en mening.
Kan du inte bara låta mening vara mening? frågar Lise
Nej, säger jag. Det kan jag inte.
...
Just när jag inte kan se henne längre, börjar hennes
ansikte komma fram på bilden.
Nu kan jag se henne i alla fall.

Erlend Loe - Naiv.Super (Mening)

känslomässigt självmord...

vad hände när jag plötsligt tog steget till att begå ett känslomässigt självmord? Insåg jag plötsligt att jag inte hade något alls att förlora längre, att jag lika väl kunde dra det till sin yttersta spets och för det första erkänna att jag vill ha en träff och därefter ta hans villkor, om att det först krävs en ansökning till hans far, på allvar.
Ändå har jag suttit en hel lunch och instämt i en klasskamrats goda råd om hur man undviker just sådana självmord. Är jag kanske ute efter underhållning eller är jag bara knäpp, precis som jag ger sken av?

Första intryck är inte min grej, det bevisade jag tydligt på jobbet.
Hans pappa - Jasså, det är du som är Veronica!?
Jag - ah (samtidigt som jag i panik springer därifrån)
Ett "hej" kan man ju se som ett lämpligt alternativ annars. Eller för att rätta till det hela, skriva ett A4-långt ansökningbrev.
Jag kan åtminstone konstatera att jag inte lider någon brist på tillit till mig själv, möjligen av en aning självinsikt, men va fan, det kan man väl leva bra på utan, eller?

Jag är knäpp men jag har iaf roligt, nästan hela tiden!

snart kan jag inte Veja

För tillfället står jag stadigt,
i röda, fina, medvetna dojjer.
Där tar också den röda tråden sin början,
som bubblar av inspiration,
duktighetskänslor
och kärlek genom resten av min kropp,
det lilla röda på huvudet riktar sig slutligen till befriaren,
till den som släppte ut mig ur hamsterhjulet...

Jag ska börja springa,
sluta gå,
vill också vara bra,
bäst,
men inte idag,
ska vila först,
ska äta först,
ska njuta först,
ska bara...
Vill bara vara!

Isolerad

Det finns ingen tid.
Lite tid att ta det lugnt.
Jag känner mig stressad, men jag blir kanske glad sen.
Med ett starkt magplask rakt ner i golvet, i ett omklädningsrum till för främst maskande och loppmarknad, bestämde sig min telefon för att dö.
Likaså klockan.
Nyligen utsläppt från rehab men kanske ändå inte redo...

En lista som kanske gör mig gladare
-våga visa mig online på msn
-ett mer godtaget användande av fejjan
-en lägre telefonräkning, i bästa fall
-tillfälle att lära mig vara i god tid
-våga förlita mig på EN väckarklocka