flying without wings

Det är tämligen fantastiskt hur en låt kan rispa så i huden, hur den sprider virus i kroppen på det mest obehagliga vis och hur hjärnverksamheten fiskar upp saker som jag inte trodde fanns kvar. Saker jag trodde dött i mitt eutrofierade huvud.

...för att du är fantastisk...

Elin har missat en del sammankomster och tillställningar, av flera anledningar, ibland för att hon tillhör det fina folket som kommer lite sent och ibland bara för att Uppis är för långt bort. Under middagen igår, som vi faktiskt bara var 5 minuter sena till, föreslog Elin att vi vid senare tillfällen skulle prata mycket om just denna kväll, för att lixom väga upp gångerna då hon saknats. Vi funderade lite på vad som gjorde en middag till ett senare återkommande samtalsämne… Inte förrän jag och Elin stod vid busshållplatsen förstog jag vad kvällens starkaste minne skulle bestå av.

Jag och Elin är alltså på väg hem från en middag hos två vänner. Det är januari. Det är kallt. Marken täcks av en meter snö och det snöar ännu lite mer denna kväll. Jag kilar in i busskuren för att slippa undan vind och snö i ansiktet, tittar lite frågande på Elin som står utanför och ser tämligen lidande ut.

– Elin, ska du inte komma in och ställa dig här??
– Nä, det är ju skugga där, det är varmare här!

Att jag inte tänkte på det, ljuset från gatulampan måste vara väldigt värmande…

Fragment ur en förvirrad hjärna... och sent svar på tal

Det känns så orimligt att något jobb skulle vara berättigat över 40 000 i månaden. Än mer att de som tjänar så ofantligt mycket pengar skulle helt oberört kunna konsumera för vart enda öre när människor omkring en inte har råd med hyra, inte kan unna sig något alls utöver det vanliga, är bostadslösa och svälter.

Vi lever i ett samhälle av tämligen obehaglig överkonsumtion som redan nu övertrasserar vår naturs tillgångar och en skattesänkning för människorna som konsumerar mest av alla känns inte som en acceptabel lösning och långt ifrån försvarbar. Jag vill leva i en värld där människor älskar varandra, där alla hjälps åt så gott de kan och där alla överlever. Jag menar inte att människor som kämpar, sliter och lyckas inte ska få ta del av sin förtjänst eller att människor som är födda lata ska glida runt på räkmackor med höga bidrag för att slippa kämpa. Men, alla är inte födda med läshuvud och andra förutsättningar som kan krävas för att gå en lång, svår utbildning. Alla vill inte ägna hela livet åt något som de inte brinner för. Någon måste städa för att överleva, en annan behövs på ålderdomshemmet som kan ta hand en när hösten faller på. Den vägen ska vi alla vandra. Hur sin sista tid i livet blir verkar inte vara värt att skatta för.

Jag kan köpa att det är vår konsumtion som får ekonomin att rulla men vad gör vi när våra naturtillgångar tagit slut, när klimatet tackar för sig, när kontinenter svälter för att vi överkonsumerar och slänger mer än hälften? Vi lever gott i Sverige och vi har all möjlighet att fördela det goda på ett mänskligare sätt men istället vill ni att vi ökar klyftorna. De som redan har de oförskämt bra ska ha det bättre, kunna glänsa i ännu en lyxig bil, prata i senaste modellen av Iphone, visa upp sig i svindyra kläder och bara spatsera runt och se liiiite finare och lite bättre ut än resten. Mycket vill ha mer!

Nattplugg

Den mest effektiva och bästa pluggtiden alternativt en finare ursäkt för att få äta onyttigheter, dricka cola och kedjesnusa. (måste ju hålla mig vaken och fokuserad)

Sen kan man fråga sig om det är för pluggandets skull jag vill hålla mig vaken. En vän är snarare helt övertygad om att det istället handlar om att P3s maratonsändning inte är slut förrän om 5 dagar, och jag råkar ha skaffat mig ett djupt beroende av programmet.

Ur en annan vinkel

"Sammanfattat har du lärt dig saker, träffat människor och tjänat pengar idag"

Jag skulle plugga hela dagen för att sedan jobba kväll, det var min enda plan. Jag började med att gå upp tiiiidigt för att komma igång, städade lite och fixade frukost till en vän, fastnade sedan framför radion med Musikhjälpen i P3, somnade på soffan lagom till att jag faktiskt skulle ta tag i pluggandet. Vaknade och fick besök av mamma, åt middag och åkte till jobbet. Ett par meningar och ord har jag dock mitt i natten lyckats åstadkomma i rapporten som ska vara inlämnad på fredag. Check

"leif - en nivå av fail"

Det var egentligen inget nytt, jag har bara inte velat tro att det var sant eller förstått när detta skulle ha skett. En vän och kollega skvallrar om en annan, ger ett konkret bevis som jag några dagar senare kollar upp och får bekräftat. Annan gnäller på en tredje om för mycket surfande på arbetstid, tredje kollar upp annans surftid dagen innan och upptäcker tämligen fantastiska sidor annan har besökt samt hur länge på varje sida, på arbetstid. En vän och kollega och tredje skvallrar om detta. Jag får rysningar. En dag ganska långt efter dessa händelser står annan vid en viss avdelning med tidningar när annan egentligen ska gå hem. Jag är rakt på sak och frågar vad annan tittar efter. Annan svara inte och jag tar hand om kund. Samtidigt springer annan bakom mig med tidningar i handen och jag strax efter. Jag har en brådskande fundering i huvudet. Jag vänder till kassan när jag ser att toadörren är röd och kan inte sluta tänka på om annan gör det andra eller det tredje. Jag vill inte veta, egentligen…

Jag har stängt och fixat, ska bara kissa innan bussturen hem. Kommer att tänka på min teroi igen och kikar runt inne på toan efter tidningarna som försvann ur butiken. Blir otålig när jag inte hittar något, försöker sätta mig in i annans tankebanor och knäcker den direkt. Lagerhyllan och oh yes! Där ligger 2 modeblaskor och en annan. Annans toabesök var i väntan på frun. I really don’t wanna know about this! Annan leifade, helt klart!

"Om jag visste du inte hade O, jag skulle ragga dig! Nu jag vet, ska vi ha dejt?"